En stark resa

 

 

Hej på er.

 

Nu var det återigen alldeles för länge sedan sist.

Men sista veckan har väl inte varit alltför upphetsande kan man säga.

Ungefär lika spännande som läsa Hyltebruk-sidorna i Hallandsposten, eller bevittna en grupp dövstumma individer leka charader. Låter ioförsig jävligt intressant nu när jag tänker på det..

 

Helgen jobbade Joel konstant och jag kurerade mig och lyckades bli frisk till söndagen.

Vi tog det rätt så lugnt och hängde med huskamraterna.

Söndagen hade jag en riktig tjejdag med Laureline vilket var mysigt.

Mindre mysigt var att hon har köpt en bil och vi tog den ut på en första tur.

Min käre morfar har haft en stroke för många år sen och har bara syn på ena ögat. Och innan det inträffade var han inte direkt en skicklig bilförare. Han har orsakat fler trafikolyckor än det finns fiskar i havet. Och jag är strängt förbjuden att åka med honom för mina föräldrar.

Om vi säger så: I jämförelse med fransyskan är han Michael Schumacher.

Den bilfärden var inte att leka med. Men jag överlevde tack och lov.

På söndagskvällen anlände hennes familj från frankrike. Tre halv franska/italienska personer som inte pratade ett ord engelska. Lite lätt svårkommunicerat!! Hon har skollov nu så de begav sig på måndagen till Melbourne.

Tajmat nog så kommer de hem dagen efter att vi åkt till Melbourne. Vilket innebär att vi inte ses igen.

Det var ett känslosamt farväl och det är så jävla tomt här nu utan henne!!!!

 

Det andra nederlaget kom nu i veckan när jag frågade om hur jag jobbade.

Fega råttor till australienare! Min chef svarade svävande. Det är en riktig whitetrash-tjej som ska ta över efter mig och köra min rutt. Hennes bil har stått där varje dag när jag kommit så jag vet att hon har jobbat varje dag.

I tisdags frågade jag igen och fick då svaret att jag bara jobbar till onsdag då jag "ändå åker snart".

Jaa men jag ville ju jobba så mycket som möjligt vilket han också lovat mig.

Lite ursäktande sa han att det vita trashet tar över från torsdag för hon inte fått jobba något innan.

Tyvärr är jag inte efterbliven utan har sett bilen fuckface. Hon kanske ger honom lite naturella tjänster som tack vad vet jag.

Så igår var min sista jobbdag, Jag blev glad för många kunder önskade lycka till och tyckte det var tråkigt att inte ha mig där med. Speciellt poliserna. Om det bidrar att jag är svensk och jobbar i korta shorts vet jag inte.

Avskedet av chefen blev inte särskilt sentimentalt. Lönen i handen och tack o hejdå. Kändes lite snopet, vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men vad det nu var så inträffade det inte.

 

Så gårdagen blev lite sentimental. Tre lediga dagar utan Joel, och ingen hemma i huset. Känner ingen annan här, och hem kunde jag inte ringa för det var för tidigt. Då kom första hemlängtan-tårarna och jag bättrade på melakonin genom att kolla på "Torka aldrig tårar utan handskar" och skrikgråta i soffan.

Till slut kom Joel hem och muntrade upp mig genom att mannekänga i min nya bh och trosor, och ta ut mig på dejt på restaurang, och sedan kolla på En stark resa med Morgan o Ola-Conny resten av kvällen.

 

Så idag är jag ensam i främmande land.

Ska åka till bajs-goodlife o provträna. Tyvärr måste man boka ett möte med en desperat försäljare och sitta i 30 minuter och värja sig mot säljargument innan man får gå in o träna. Men det kanske det är värt vad vet jag.

 

Sådär, hoppas jag inte smittat er med min depression.

Men som sagt, jag är ensam och rädd tors-fre-lör så den som har tid att underhålla mig i telefon eller på skype är varmt välkommen!!

Mottager också tacksamt filmtips samt tips på youtubeklipp innehållande folk som slår sig.