En stark resa

Hej på er trogna följare!

Sitter här på balkongen och grillar mig samtidigt som jag multitaskar och pliktroget rapporterar senaste veckans händelser till er i läsarskaran!
Joel är iväg och bygger moduler ihop med sin flyttfirme chef (som är yngre än honom)
Vore ju synd att säga att jag njuter av min ofrivilliga ledighet.
Med ett dåligt samvete över att vara familjens felande länk och svarta får för att jag inte drar in några pengar till hushållet idag så är det mindre rofyllt.
Kombinera det med att förrådet av damp-tabletter tragiskt nog sinat för att till slut helt upphöra så kan ni se framför er en växlande speedad, växlande apatisk Emelie som far omkring härhemma och tvångsdammsuger upp hårstrån på golvet, växlar aktivitet var femte minut, samt har stora problem att faktiskt göra något produktivt om det av mig anses jobbigt.
Tillexempel det här blogginlägget har påbörjat säkert 5 ggr men snabbt avbrutits då något roligare kallat på uppmärksamhet!
Jag har iallafall slutfört en sak idag, en onlinekurs för att få ett certifikat för att få servera alkohol, vilket krävs i Australien för att få jobba på t.ex. restaurang/bar/promota alkohol.
Det tog tre timmar och nu är jag godkänd och väl påläst inom att man inte får supa ner folk under 18,att en standarsdrink är t.ex. 100 ml rödvin, samt att alkoholkonsumtion kan leda till fett-lever.
Sugen på en drink nu?

Förra veckan bestod av jobb på EKKA.
Det var slitigt men ganska kul, och sista dagen fick jag en kram och en puss av chefen (har fortfarande inte fattat konceptet med kindpussar och vänder alltid fram ansiktet och råkar få pussen på munnen, akward!!), en flaska vin, 100 dollars bonus för MIN UTOMORDENTLIGA ARBETSINSATS, samt ett erbjudande om att jobba både i Canberra och Melbourne i september.

 

Annars på jobbfronten har jag blivit erbjuden ännu ett promotionjobb efter en intervju, och är nu anställd av tre promotion-byråer. Nu gäller det bara att de ska erbjuda lite mer frekvent jobb!
Det jobbiga är att man hela tiden åste höra av sig med smöriga meddelanden för att verka angelägen, o vakna sin mail fyrtio ggr i minuten så man kan svara snabbast på eventuella jobberbjudanden.
Ett heltidsjobb i sig bara det.
Imorgon ska jag jobba på en restaurang i närheten. De hade en skylt uppe om att de söker barista, och jag gick in med mitt CV och blåste ägaren av stolen med min charmiga accent och mitt extremt svettiga handslag.
Oklart om morgondagens jobb är provjobb eller om jag faktiskt fick jobbet, jag vet inte ens om jag får betalt och isåfall hur mycket, men så är livet här i Australien: fullt av oklarheter och existensiella frågor.

För Joels del rullar det på. Han får uppdrag från tre olika flyttfirmor. Allt med kort varsel och diffusa detaljer men så är det.Häromdagen flyttade han en pizzaugn, ett jobb på 5 h varav 3 av dem spenderades i en bil med en columbian som lärde honom allt om kokainsmuggling (true story)

Nu är tyskarna ute ur våra liv och vårt hus.
Fördelar med det:
- Man kan gå på naken på toa på natten utan att chocka dem till döds (tysken fick en hjärtinfarkt och dog av genans (eller var det äckel?)av att se mig i trosor och linne så ni kan tänka er)

- Det är rent och fint och vi behöver inte städa upp andras bajs
- Vi slipper lyssna på tysk hiphop alla dygnets vakna timmar
- Vi slipper bli anklagade för att ha stulit andras Nutella

- Vi slipper bli negativt påverkade och suktade av deras katastrofalt bristfälliga kost

Nackdelar:

- Ingen att trakassera när den ena av oss jobbar
- När det inte finns nån annan att störa sig på stör man sig på varandra
- Inga mer kortspelskvällar
- Inga mer att spela in en tysk rapsång med
- Känns tomt o lite för tys(k)t ibland

 

Men men det är inget man inte överlever.
Vår husvärd deklarerade stolt igår att han har två potentiella nya inneboende: en 45 årig sydafrikan, eller en ung "snygg" tjej.
Att han veckan innan sagt att han inte vill ha några singeltjejer i huset för att risken är att det blir engångsligg och pinsamma situationer verkar ha blåst bort ur hans medvetande.
Jag vet inte vad som är värst.
Jag vet bara att vi flyr fältet om det kommer in en person vi inte tycker om! (bör kanske ge personen mer än 10 minuter för att ge ett intryck).

Igår gav vi oss iväg på en tripp till Fraser island.
Stolt över att för en gångs skull sitta inne på några geografikunskaper kan jag berätta att det är världens största sandö, och att den heter Fraser island för att en mindre begåvad gubbe o hans fru landade där för massa år sedan och trodde det var Australiens kust o så blev gubben dödad av en abourigin. THE END.
Vi hade bokat in oss på den exklusiva resan "Adventure tour", som bland annat utlovade vacka vyer, en lyxig "BBQ-feast", bad i kristallklart vatten mm mm mm.
Vi lämnade huset i arla morgonstund kl. 04.30 på morgonen.
Blev upphämtade 06.30 av bussen som ioförsig såg ganska äventyrlig ut.
Inuti bussen väntade 14 andra passagerare.
12 av dem var i åldern 70 år-mumiestadiet, en var en ensam amerikansk man med en stor bag som jag på allvar fruktade innehöll en bomb, och den sista var en förståndshandikappad tjej i cirka 20-40 års åldern som skrek oavbrutet och självklart hamnade bredvid oss.

 

Färden fortsatte och v båda sövdes av guidens gamla raspiga röst och sov ytterligare en timme. 

 

Det blev ett rejält inlägg, hoppas ni tog er tid att läsa det i detalj för att sedan radera det ur ert minne, och förlåta mina synder och mitt grova språk.