En stark resa

OBS! Varning för starkt språk och lättklädda bilder!

Den heliga rabatten mötte ett gyllende regn

Kategori: Allmänt

 
 
 
Hej på er era njurstens odlare.
 
Ännu ett tag sedan senaste avrapportering.
 
Just nu består våra rika liv mest av jobb, spara pengar, och att planera allt praktiskt inför vår enormt efterlängtrade semester som snart kommer infinna sig.
 
Mycket som ska göras: bilen ska säljas (kommer bli hemskt att mista vår tappra tjänare som blivit som en familemedlem, avsluta konton, byta adresser och identitet, fräta bort fingeravtryck, skänka bort vår tillfångatagna koala, jaga fruktplockningschefen för att få tilbaka skatt, MM MM MM .
 
Än så länge är bara resan ut ur landet bokad, resten är ännu ett blankt papper.
Officiellt till våra chefer så ska vi självklart "stanna till nyår", men minst 14 dagar till vi slappa innan vi åker.
 
Vi ska åka till Cairns, och vi håller på och letar en stor bil som vi kan köra upp dit för en billig peng, istället för att behöva ta flyget vilket är tråkigt och dyrt.
Så förmodligen blir det snabba kast när vi väl får tag på ett fordon.
 
PLanen från början var ju att njuta av australiens rika flora och underbara kultur under semestern, men sedan insåg vi att vi ju faktiskt föraktar och avskyr australienare, och att våra surt förvärvade pengar enbart skulle räcka till typ en bussbiljett till förorten 10 km bort och en varmkorv innan alla pengar var slut.
I Asien däremot kommer vi kunna leva som kungar och unna oss kilovis med narkotika, sensuella massager av omopererade kroppsdelar, utrotningshotade djurarter, illegala souvenirer i form av iland-spolade filippiner, och billiga blåsjobb.
 
I samma sekund som vi tryckte på BOKA-knappen på den förmodligen ytterst oseriösa websidan som erbjöd billiga flyg och köpte oss en resa ut ur landet, så färdades det som är kvar av våra själar ut ur landet och tog semester, och nu är vi sååå över att vara här.
 
Vi kräks på mytomanen vi hyr huset av, vi kräks mer på erimiterna med håravfall som vi delar huset med, vi kräks på jobbet och alla kaffeluktande svalg till australienare som beställer en skim flat white med extra grädde, inget socker men 2 dl caramel-syrup, allt i en takeaway-mugg utan lock men med ett påtejpat öra av porslin som måste komma ifrån förenta emiratstaten och ha ett stamträd värre än gustav vasas styvsons vänsterhänta symaskins-konstruktör.
 
Förra veckan slog vi rekord i jobb.
Båda slet på varsit håll, men vi hade en dag tillsammans i vårt oslagbara flytt-team.
Inte en kotpelare var hel under dagen.
Det började som ett kort 2h jobb, vi var smått bakfulla efter att spenderat en kväll på kvarterets thaikrog, hetsätandets fridlysta tigerräkor, vilt diskuterandes bästa sättet att tänja ut sitt bajshål för att ha en så smärtfri debut inom bakdörrs-samlivet som möjligt.
(obs, inte vårt initiativ, det var den kvinnliga rumskompisen som inte tål alkohol och på allvar drack en kork med vin och sedan befann sig på andra sidan av den verbala censurens linje och vitt och brett beskrev allt vi inte ville veta om hennes kloak til underrede)
Dagen uttökades då bokningar kom in, och vi avverkade en 10 h dag utan vare sig mat eller toa.
Första kunden var så vänlig att lämna oss ensamma så vi fick sköta flytten av möblerna som stod i garaget i fred, enda detaljen var att han låste huset när han stack, vilket lämnade oss utan möjlighet att vare sig dricka vatten eller uträtta våra behov.
Joel kom på den briljanta iden att kissa på tomten.
Bara den lilla detaljen att hela tomten var asfalterad förutom en 30 cm stor rabatt.
Så den fick agera toalett till oss båda, något som säkert fastnade på övervakningskameran, och för vår del resulterade i spindelbett av svarta änkan i mellangården.
 
Nu är det läggdags, hoppas ni saknar oss så mycket som vi saknar er.
 
Kram kram
 
 
 
 
 

Samhällets absoluta bottenskikt lyfter och bär

Kategori: Allmänt

 
 
 
Hallå era gamla bihåleinflammationer.
 
Urfädrarna har begett sig hemåt till det stora lilla landet i norr, och vi är ensamma igen, lämnade åt våra öden.
Det var mkt trevligt att ha dem här!
Botade lite av abstinensen och gör att vi kan stanna ännu lite längre.
Det var även ett utmärkt tillfälle att få öva på den kära Östgötskan som man ju definitivt inte vill förlora, ska man blir Norrköpingsbo igen gäller det ju att kunna göra sig förstådd och vem är då bättre lärare än min käre mor som sitter inne på en riktigt grov och härlig dialekt!
Hade bara Mohedesarna o några få kära vänner kunnat kila över hit för en vecka eller två skulle vi nog kunnat uthärda ännu ett år, men nu är så inte fallet.
Så vi får väl ta och packa oss hemåt så småningom.
 
Carlssons spenderade lite tid på egen hand i Sydney och på ett krematorium, nej förlåt, ett hotell på guldkusten.
Vi besökte och gick på zoo och antastade Australiens ur-djur, och var ute och käkade och lite annat.
Sen var det bara för dem att packa ner sin nyinköpta didgeridoo, tajma in en magsjuka lagom till planets avgång, och sedan avnjuta typ 30 timmar sittandes på sina åderförkalkade bakdelar hem till vardagen igen! ;)
Tack för att ni kom!
 
 
 
Samma dag som de åkte hem så var det dags för oss att fira att vi stått ut med varandra i 8 år!
Mycket imponerande måste jag säga.
Speciellt imponerande är det att Joel inte hoppat från en bro eller hällt in flytande kväve i hjärnbalken, men som tur är så har mannen nerver av stål. (eller så har han helt gett upp hoppet och går och inväntar dagen då han sparat ihop nog med pengar för att åka till självmordskliniken i Schweiz).
Han utnämnde sig själv häromdagen till "Damptämjaren", och det kan väl vara en passande titel att sätta på visitkortet.
 
Vi firade iallafall dagen med att gå till kvarterets Thai-krog och äta tills vi knappt kunde andas, och dricka vin tills vi knappt kunde gå, för att sedan spendera resten av kvällen sittandes på balkongen och kasta muffinsbitar på en stackars possum som inte kunde värja sig.
Så, mina vänner, håller man passionen vid liv och den inre OS-elden brinnande i evigheters evighet!
 
 
Annars då!
Nu jävlar så jobbar vi häcken av oss.
Joels chef har sparkat den värdelösa säljar-tjejen och nu börjar det åter finnas jobb.
Och så diskar han på min restaurant och har äntligen fått inblick i vilken psykopat chefen kan vara.
 
För min del så har det också blivit massa jobb.
Tyvärr så är det svårt att vara extraanställd utan att börja lägga sig i saker och störa sig på vissa ava de andra äggskallarna som går och drar benen efter sig på plats.
Försöker göra mitt bästa för att bry mig så lite som möjligt!
 
Nu i veckan har vi trakasserat våra stackars kroppar med ett gemensamt flyttjobb.
Vår landlord nuppar med en tjej som är advokat o ligger i skilsmässa, och nu skulle hon flytta sitt 5 sovrums-hus till en lika stor lägenhet.
Hon ville inte smutsa ner sina välmanikyrerade naglar på sånt skit som att packa och bära, så då hyrde hon in oss, samhällets absoluta bottenskikt till människor, för att utföra grovgörat.
Vi spenderade en heldag åt att packa in henned antika lövtunna kina-porslin och kristallglas, samt möbler, och jag lyckades snoka reda på hennes ålder genom att leta upp ett gammalt pass.
Det var ett uppdrag jag fick av landlorden, och den informationen sålde jag till honom för endast 10 dollar.
 
På torsdagen hyrde vi en jättelik lastbil och Joel körde som en gud, och vi bar möbler hela dagen, och gjorde oss osams med alla grannar i hela huset för att vi tog upp hissen och de lata jävlarna orkade in gå.
 
Nu väntar oss cirka 4 veckor av det här grisiga slitandet med massa jobb, sedan ska vi unna oss en välförtjänt semester!
 
Vi har kommit så pass långt att vi har bokat en biljett ut ur Australien, kom på den lilla detaljen att visumet går ut 2 januari och det vore bra synd att bli eskorterad ut ur landet som illegal flykting med en massiv bot i handen.
Så 30 december går flyget till Malaysia och Kuala lumpur, där vi bokat lyxhotell och ska fira nyår och vadman nu mer gör där.
Researchen inför den bokningen var som vanligt ganska limiterad, snabb kik på kartan: "Thailand är tacky, Bali blir man bombad, Filippinerna är bara massa orkan, Kuala lumpur, det låter bra, boka! Vänta, vilket land är det?"
Ungefär så.
 
Sen ska vi bara grisa oss tills vi kört ekonomin i botten, sedan ska vi ringa våra föräldrar så de kan köpa oss en flygbiljett hem, sedan ska vi flytta in hos dem, bli med barn, och ägna resten av livet åt att jobba deltid på Vivo i Finspång, och sikta på att bli sjukpensionärer vid åldern 33.
Ser fram emot det!
 
 
Nu är det dags att tända grillen, Joel kommer strax hem från sitt jobb med blodsockernivåerna nere i stortånaglarna.
 
Kram kram