En stark resa

OBS! Varning för starkt språk och lättklädda bilder!

Två världsvana globetrotters missar liten detalj

Kategori: Allmänt


Hallå vänner.

Senaste dagarna har blivit aningen omvälvande för våra reseplaner.

Självsäkert o världsvant har vi suttit bakåtlutade o blasé skjutit på vår hemkomst.
En snabb kalkyl visade att våra sparpengar skulle ta oss igenom minst 3 veckor till av semester om vi tog det lite lugnt med slösandet.
Vår plan var att ligga i vattenbrynet och äta ris och låta veckorna gå, och skjuta på den ofrånkomliga och så väldigt skrämmande hemkomsten så länge som möjligt.
Efter 14 månaders resande kunde man tro att vi var två erfarna världsvana globetrotters med läget under kontroll.
Men tyvärr bevisade universum ännu en gång att våra iQ mer matchar Morgan och Ola-Connys.
Vi hade helt glömt bort att utan visum får man bara stanna 30 dagar i Thailand. 
Oops.
Och den lilla detaljen kom vi på när vi varit här i 22 dagar.

Alternativen var att åka till ett annat land men det har vi inte råd med.
Annars kan man åka över till Burma eller Malaysia och ansöka om 15 dagars visum men det kändes väldigt onödigt och omständigt.
Så vi fick skamset boka en biljett hem och vi anländer till Sverige söndag den 16e februari. 
Så då fick vi helt plötsligt en vecka kvar, och den spenderar vi med att hinna med allt vill innan vi åker hem, hinna leva lyxliv för billig peng med massage etc, och i förbifarten ska vi också hinna finna den själsliga och känslomässiga inre frid som behövs för att komma hem arbetslös och pank och mötas av vardagens lunk och vinterns mörker.


Igår tog vi vårt första dyk efter att vi fått certifikatet.
Och för första gången var det riktigt riktigt kul att dyka.
Vi var bara 4 pers i gruppen, och det bästa var att man slapp allt krångel o styr som under utbildningen, det var bara att plocka på sig grejerna o fara ner i djupet.
Det första vi gjorde var att kolla under en sten där det låg en 1,5 meter bred rocka och såg tjurig ut.
Så det var en upplevelse men förmodligen sista dyker på resan då i flyger på lördag.

Annars har vi mest njutit av sol o bad och sand i stjärten.
Idag tog Emelie en yogaklass utomhus vilket var intressant o ganska bra.




Joel har smittats av Emelies förkylning och är nu lite halveländig.

Hoppas ni alla ser fram emot att träffa oss för det gör vi! Er alltså.

hejdå



 

På djupt vatten o ett år närmre domedagen

Kategori: Allmänt


Hallo!

Förvänta er inte att skrikgråtskratta er igenom det här inlägget, ligger dödssjuk i förkylning på rygg som en padda och andas med ett obehagligt rosslande ljud, och skriver på mobilens oergonomiska knappar med ett 1800-tals wifi!!

Vi är alltså strandsatta på koh tao, och vi har spenderat cirka en vecka här i en bungalow som ligger precis bredvid den som vi bodde i 2008 när vi var unga och fertila.

Det mesta är som vi minns det, bara det att 6 års stadigt ökande turism har gjort allt större och lite sämre.
Fortfarande är det väldigt mysigt men aningens dyrare.
Och inga ryssar!! 


Vi inledde vår dykkarriär dagen efter ankomst.
Hade några enormt tråkiga timmar i klassrummet, kollandes på film och lyssnandes på vår lärares monotona röst. Kändes som att förflyttas bak i tiden till alla adhd anfall under matte B lektionerna, vilken mardröm!
Men sen fick vi spendera en eftermiddag i poolen med full utrustning, och dagen efter på riktigt i havet.
Fyra dyk senare och massa ostiga övningar, typ andas ur varandras tub, säker uppstigning etc hade vi våra certifikat och kunde glada och nöjda gå ut o fira med våra kurskamrater o lärare! En kväll som innehöll bland annat ladyboy-show, dykfilmsvisning, och horder av illegala substanser.

Dykningen var häftig o vi är stolta över att ha genomfört den, men det är inte direkt så att man fick superblodad tand och vill byta ut sina lungor mot ett gälsystem.

Däremot var det lätt några av de roligare dagarna då vi hade en extremt rolig grupp och lärde känna massa människor.






Sen var det dags för årets höjdpunkt nämligen stjärnans födelsedag.
Som vanligt innehöll den ungefär lika delar glädje och förlustelser som ilska, ågren och ålderskris tårar.

Vi låg på stranden och jäste, sedan var vi ute och åt på kvällen med ett par från Göteborg som vi raggat upp.
Tyvärr slutade kvällen med akut magsjuka för deras del, och eldshow och kokosshakes för vår del, och inte i ett eldigt partnerbyte i vattenbrynet.



#27 år men fortfarande ett mulligt barn

Vi har iallafall beslutat att detta blir resans sista destination.
Det går för mycket pengar o energi att flytta på sig igen, så vi ska hålla oss kvar här o bara vältra oss i tristess och transfetter tills vi är redo att återgå till Sverige, a-kassan och fullkornssmörgåsarna.

Då vi inte har wifi har vi inte kollat biljett än, häromdagen gick vi till internetcafé men glömde helt upp vårt ursprungliga uppdrag o satt o surfade fotboll o failblogg i två timmar (gissa vem som gjorde vad) 


Nu ska vi fortsätta snora (Emelie) o sola (Joel) och förhoppningsvis skriver vi relativt snart igen.

hejdå 

Lyxig svensson-semester och stekare för en dag

Kategori: Allmänt

 
 
Hej era vinterbleka slapparslen.
 
För en vecka sedan tog vi taxi till öns näst största strand, Lamai,där vi hade bokat en bungalow.
Väl på plats möttes vi av den glada nyheten att vi blivit uppgraderade till ett nybyggt rum med havsutsikt. Jättefint rum!
Hotellet är också skitbra, bra restaurang o pool, och det ligger lite avlägset så man slipper det värsta bottenskrapet av folk, men det tar bara 10 min att gå in till "centrum" om man tillexempel får cravings efter att köpa en fejk märkeshatt, ett neongrönt "full moon party"-linne, eller kolla på en lönnfet thailändska (?) halvhjärtat stå o skava på en strippstång mitt där barnfamiljer sitter o jolmar i sig en överkokt pad thai.
 
 

Nu har vi bott här en vecka, och vi har bara slappat oss.
Kollade lite på utflykter osv, men det kändes mindre värt att lägga 400 spänn var för att åka iväg och rida lite på en stackars sönderstressad elefant, eller åka båt ihop med 150 andra idioter till nån ö och äta frukttallrik.
 
Istället har vi unnat oss mat o massage, våra två passioner i livet!
Vädret har varit bra, vi har blivit bruna, och vi har haft en riktigt tacky klassisk thailand semester utan några överraskningar eller konstigheter.
 
Häromdagen gick vi till en rasta-bar som låg inbyggd i ett berg, mycket coolt.
Utanför stod stora flaggor om vilka grova drogmotståndare de var, något vi såklart ville kolla om det stämde!
Tog plats vid ett bord och drack Pina colada ur kokosnöt.
Runt oss rökte folk på som om det inte fanns någon morgondag, och vi beställde såklart in en massiv joint och Snoop-dogg rökte i ett enda bedövande halsbloss, sen var det godnatt!
 
 

Vi har också hyrt moppe för att utforska lite.
Idag åkte vi till ett ställe som heter Nikki beach, det är världens stekar-resort som ligger på annars öde strand.
Så fint det var, allt gick i vitt och orange, stora solsängar och en ultrastekig pool.
Och en DJ som spelade RnB-remixer hela dagen.
Det kostade inget att ligga där o lukta illa, såvida man beställer mat o dricka.
Så vi unnade oss mat och ett par dricka (ingen sprit dock för vi körde), och notan landade på cirka 400 kr för en heldag, väldigt värt det. Men samma belopp är ungefär vad vi sammanlagt spenderat på mat (frukost lunch o middag) under den senaste veckan.
Bredvid oss låg massa stekiga ryssar och beställde in sprit som om det inte fanns nån morgondag.
Skulle inte vilja ha vår nota förväxlad med deras!!
 
 

Så har vi de jävligt tråkiga nyheterna också!
Inte att vi voltat med moppen och spräckt fontanellen eller det faktum att vi inte bajsat på över en vecka.
 
Släkting nummer två har avlidit under vår resa, Emelies mormor dog i förrgår vilket är så jävla tråkigt så det finns inte! Så nära att vi hann komma hem och allt.
Natten innan låg vi o pratade på hotellrummet om att jag var orolig för att någon skulle bli sjuk eler dö medans vi var borta, och dagen efter så nås man av det här beskedet.
Och det känns så konstigt när man är här och får veta sånt, det känns overkligt och läggs bara på högen av anledningar till att man inte vill åka hem.
Så nu sitter vi o väger om vi ska åka hem till begravningen i mitten av feb eller stanna.
Känns liksom lite försent ändå!
Blir nog att invänta ett massivt mentalt sammanbrott vid hemkomst när man inser att 66% av ens förfäder har dött under tiden! :(
 
Imorgon ska vi åka till Koh tao där vi också var i ungdomens år.
Vi ville boka in oss på samma hotell men det fick man inte om man inte skulle ta en dykkurs.
Så då tänkte vi "vi tar en dykkurs!" så på torsdag ska vi lära oss dyka i 4 dagar!
Blir förhoppningsvis roligt och ett bra minne (såvida inte våra Steve Irvin skämt slår tillbaks och vi blir dödade av varsin stingrocka).
 
Ikväll är sista kvällen på vårt glassiga hotell och vi ska mest ta det lugnt och ta ett aloe vera bad på vår brända hud!
 
hejdå
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Från vietnamesisk firmafest till rysk koloni

Kategori: Allmänt

 
 
Hej era portabla vattenklosetter.
 
Vi befinner oss på ett hotell där internet bara finns i så kallade allmänna utrymmen.
VIlket innebär att man måste sitta inträngd i receptionen ihop med fyrtio tribaltatuerade svenskar om man vill kolla sin facebook.
Nu däremot, enbart för er skull, så har vi för 350 thaibath, köpt internet till rummet och kan fritt hänge oss till att kolla aktiekurser och filmklipp med renkalvars parningsakt!
Och skriva på bloggen förstås!
 
Vi befinner oss alltså i Thailand, men mer om det strax.
Först lite mer om Vietnam.
 
På de dagar som gått sedan vi sist skrev har vi hunnit omvärdera lite!
Vietnam är förlåtet för allt!
Vi hade några mysiga men tråkiga dagar i Hoi An.
Gjorde väl inte sådär överdrivet mycket mer än att asa omkring och äta mat för vädret var skit och Emelie drabbades av en dödlig förkylning.
 
Vi besökte dock Marble mountains som är några grottor där de bland annat hade sjukhus under Vietnamkriget, det var roligt. Inte kriget alltså, utan grottan.
 
Sista kvällen blev vi av någon outgrundlig anledning inbjudna till hotellets staff-party.
Visst, vi hade bott på hotellet i 10 dagar och sagt tjabba tjena hallå till alla i personalen ett par gånger, men inte så att vi var BFFs.
Vi fick en personlig inbjudan levererad till vårt rum av en fnissande blyg miniatyr vietnames, och trodde såklart att alla gäster på hotellet skulle komma.
Tiden var satt till 17.00, och kl. 16.55 stod vi med vattenkammat hår och polerade skor på utsatt plats som självklart var lika öde som Finspångs fritidsgård en vanlig tisdag.
17.30 däremot smällde det till och över 100 vietnameser stormade hotellets restaurang.
Förutom oss var där ett brittiskt par i övre seniorålder, samt 4 brittiska ungdomar.
I övrigt bara personalen.
De hade utsmyckat restaurangen med ballonger, girlanger, discolampor och rökmaskin, samt installerat milleniets ljudanläggning.
Från första sekund spelades högsta volym, och det som vi trodde skulle vara en stillsam bönestund blev århundradets fest.
Inte så att de var fulla, det var det som var det roliga, utan alla var så jävla glada och övertända och fyllda med energi. Alla ifrån högsta chefen och ägarna, till diskpojken och städerskorna stod upp på stolarna och skreksjöng och vevade med armarna.
De hade en talangtävling där vem som ville fick sjunga på scen, och det var inga Celine Dion-röster om vi säger så. Men det var inget som bekymrade dem.
När en person uppträdde stormade resten scenen och dansade, sjöng med mm.
Vi satt där som ett gäng fågelholkar och åt konstig mat och drack ljummen burköl i mängder och hade en fantastisk kväll!
Joel lyckades få till en rejäl bläcka.
Kl 21.45 var festen slut, musiken stängdes av, och på mindre än en minut var alla ute och städningen påbörjad.
 
 
Morgonen därpå  (03.40 ringde klockan) vaknade Joel med en blyhjälm och vi påbörjade vår resa till Thaland. Två byten, det sög verkligen. Vi var på väg att missa flyget till Koh Samui då andra flyg gjorde oss försenade, men det löste sig till slut.
 
Redan på Bangkoks flygplats började vi ana ugglor i mossen.
Stället var bombarderat av obehagliga ryssar!!!
Vi hoppades på att det var en slump, men tyvärr skulle alla med vårt plan.
 
Vi besökte alltså Koh Samui i våra ungdomsår (2008), och nu skulle vi ha en liten reunion för gamla tiders skull!
Bara det att det visade sig att ön förvandlats till CCCP, Forna Sovietunionen!!
Bara ryssar!! Och ett fåtal svenskar, alla det ultimata bottenskrapet av has-sprit-feta-jävla-as-grisar!!!
Restaurangerna har ryska menyer, skyltar på ryska, priserna på ALLT har stigit ca 800% (för att ryssasen har gått omkring o kastat sina mafiapengar omkring sig)
Och thailändarna är bara tröööötta. Förmodligen blir de behandlade som bajs av ryssarna, vilket innebär att de hatar alla som har en vit albinohy. Även oss alltså.
 
Vi var ändå nöjda med vår ankomst då det var lite varmare i luften, och vi inväntade heta dagar i solen med en djupröd solskadad hy!
Tyvärr har det varit mulet o regn sen vi kom. Tack gud!
 
Stället som vi mindes som paradiset på jorden när vi var unga och virila visade sig alltså vara ett riktigt bottennapp. Vi bor på den mest busy stranden vilket var jättekul när man var 11 år gammal, nu däremot vill vi bara emigrera till Haparanda och skeda med en dräktig slädhund!
 
Idag har vi riskerat spillrorna av våra liv och hyrt moped.
Innan ni sätter kaffet i gomstrupen kan vi försäkra er att vi:
A. Hade hjälm
B. Var nyktra
C. Åkte i dagsljus
D. Hade skrivit vårt testamente
 
Allt gick förvånansvärt smidigt, och vi nådde en hisnande topphastighet av 55 km/ h! (i nedförsbacke)
Vi åkte och kollade vid lite andra områden på ön, tyvärr har ryssarna ockuperat majoriteten, men vi har iallafall hittat lite lugnare ställen. Så i övermorgon testar vi att flytta lite på oss.
 
Till alla våra ryska följare vill vi förtydliga innan ni betalar vår medlemsavgift till Ku Klux Klan: det finns säkert exemplar ur er folkgrupp som är civiliserade medborgare (bara att ingen nånsin mött dem).
 
Idag kunde vi iallafall njuta av lite sol och lite billiga nudlar på kvällskvisten.
 
Nu ska vi avnjuta lite failblog på vårt betalinternet, saknar er alla!
 
hejdå
 
 
 
 
 
 
 

Bruten ryggrad på ortens sista vattenbuffel

Kategori: Allmänt

 
 
Hej undersåtar.
 
Vi gör vårt bästa för att njuta av våra två påtvingade veckor i Vietnam!
Vi har kollat på dokumentärer om Vietnamkriget och Agent orange och lärt oss allt om Vietnams historia.
Väldigt intressant faktiskt! Och för en kort sekund kom en känsla som för normala människor kan hänvisas till som "skam" över Emelie för hennes brutala skämt om vietnams befolkning.
Men oroa er inte, det var snabbt över!
 
Som ett steg i vår infasning till kulturen genomförde vi vår matlagningskurs i veckan.
Vi gick med en guide till marknaden som är enda stället där man kan köpa råvaror.
Inget Coop forum här inte.
Där såldes allt ifrån frukter och grönsaker, kryddor och annat skit.
Vi kom in på köttavdelningen och höll på att kräkas i kors, där låg kadaver överallt, bland annat grissvans komplett med liten hårtofs, och lamm-fejjor med ögonen stirrandes på en.
Vi handlade på oss lite grejer och åkte en ovärd båttur tillbaks till restaurangen.
Matlagningskursen bestod awkward nog endast av oss två, och sedan en kock, en tolk, och sedan alla restaurangens anställda som stod och iakttog oss och förmodligen hånade vår bristfälliga matlagningsteknik på sitt inhemska språk.
Kocken blev trött och irriterad på att vi var så oskickliga med kniven och det visade han tydligt!
Men det var en rolig upplevelse och maten blev god. Och så jävla mycket mat. Vi höll på att avlida av mättnad. Och vi slapp slakta något djur! Allt kött var redan dött och styckat i små händiga bitar.
 
 
 Vi letade också upp ett Australienskt ställe där vi kunde unna oss en efterlängtad Flat white som faktiskt smakade kaffe och inte smaksatt vatten.
 
 
Vi deltog också i en guidad cykeltur.
Blev hämtade vid hotellet av en tjej som om man jämför med andra vietnameser pratade strålande engelska. Vilket i västvärlden innebär att hon kan säga "yes", "no" och "Miley Cyrus".
Vi cyklade ut på landsbygden och kollade runt vilket var kul.
Sen kom regnet.
Det sprutregnade hela dagen och vi var genomsura både själsligt och fysiskt.
Det blev mest att man krummade över styret och cyklade så fort man kunde så att trippen kunde ta slut och vi kunde återvända till en varm dusch på hotellet.
Men vi hann med en ridtur på en vattenbuffel, åka en båttur, kolla runt i en grönsaksodling, och diskutera könsroller i Vietnam med guiden.
Det sistnämnda var mest intressant.
 
 
Annars har dagarna gått extremt långasamt.
Efter de första två soliga dagarna har det regnat och varit mulet hela tiden.
Och då finns inte mycket att sysselsätta sig med kan jag lova.
Vakna, äta frukost, träna, äta lunch, vila, äta middag, sova.
Gött mos!
Living on the edge!
Men vi har hittat en del bra restauranger och haft många goda och billiga middagar.
 
 
All tristess och skavande på varann har resulterat i en del syskonliknande bråk och vi tog en eftermiddag ifrån varann för att återuppväcka den glödande slita-av-varandra-kläderna passionen som annars genomsyrar vårt förhållande dagligen efter åtta år.
Joel släpptes av på ett lokalt tv-spels café där han spelade fotbollsspel.
Jag gick på manikyr och fick fina naglar.
Hämtade upp joel efteråt, han satt ensam och krummande på en plaststol och skrek "förbannade jävla grisjävel" precis när jag kom in genom dörren.
 

Nu är det bara två dagar kvar.
Imorgon ska vi på ännu en påtvingad utflykt till nåt berg.
 
På fredag väntar Thailand!
 
hejdå
 
 
 
 

När man är för fin för Thailand

Kategori: Allmänt

 
 
Hej på er era mänskliga ljumsk-eksem.
 
Nu har ni suttit på helspänn senaste dagarna och undrat över vårt välmående!
Och som de omtänksamma medmänniskor vi är så leverar vi nu en uppdatering till era sönderstressade laktosmagar!
 
Vi har förflyttat oss 30 km söderut till orten Hoi An (googla det ni).
Det här är den absoluta motsatsen mot runkstaden Da Nang.
Här bor cirka 70 000 olyckliga själar, och det är fullsprutat med turister från världens alla hörn.
 
Gatuförsäljarna kan svenska, danska osv, och man kan inte gå en meter utan att bli erbjuden diverse.
 

Ni som sett filmen Yes man med Jim Carrey: om det scenariot hade applicerats här hade följande hänt om man gått 100 meter på en gata genom stan utan att få säga NEJ:
 
Man hade kommit fram till andra sidan, transporterad på en cykel, upplyft på en cykeltaxi, fastsurrad på en bisonoxe, som i sin tur är dragen av en bil.
På sig hade man haft 20 000 olika färgglada Singha-linnen, tre fejk Armani-kostymer, och nitton olika sandaler, samt trettiosex rishattar.
Naglarna manikyrerade, ögonbrynen noppade till obefintlighet, pitten avsugen och sedan omopererad till en autentisk vagina, fötterna o nacken masserad, och skägget färgat i en roströd kulör!
Dessutom händerna fulla med kassar innehållandes rislampor, bananpannkakor, fågelfoster, laserpekare, och träsnides figurer föreställandes Buddha dansandes Gangnam style.
 
Rätt så intensivt med andra ord.
 
Maten är bättre, här finns många alternativ, och vi har trevandes och försiktigt prövat oss fram.
Vissa restauranger är helt oturistiga, man sitter inne i någons hus på en 20 cm hög plaststol och äter flamberat kycklinganus medans husets invånare sjunger karaoke eller sover vid ens fotknölar.
 
Andra ställen är riktigt bra o lyxiga till ett bra pris, och man kan få en ruggit bra middag för två med dryck för under hundralappen.
Imorgon har vi till och med bokat in oss på en matlagningskurs, då vi ska åka båt till en marknad, köpa mat och sedan tillaga och äta. Hoppas vi inte behöver machete-slakta en kyckling...
 

Vi har haft väldigt roligt åt turisterna här, och fastställt många likheter hos majoriteten av besökarna.
 
De som åker hit:
- Ekologiska
- Fotointresserade och äger varsin NASA-kamera
- Skäggiga
- Estetiska
- Tror att de är autentiska
- Köper en rishatt och cyklar omkring med ett svårt ansiktsuttryck
- Fotar lokalbefolkningen i dess "naturliga miljö" (fail)
- Har en fotoblogg
- Längtar i hemlighet efter Mallorca
- Lär sig ett par felaktiga fraser på vietnamesiska och överanvänder
- För fina för thailand
 
Sedan finns här några få Aiya Napa-killar som råkat komma hit för att hitta rakade brudar o billig sprit, men istället stapplar omkring på skitiga gator med olycklig uppsyn.
Sen har vi förstås ryssarna som det kryllar av.
Alltid med en sedelbunt i näven, och behandlar vietnameserna som ett gäng lägre stående hunddjur.
 
Så vi passar alltså klockrent in!
 
Vi har hittat ett bra hotell med pool, och det ligger perfekt mellan stranden och stan.
Faktiskt så har vädret varit OK, och vi har legat på stranden och vid poolen och fått lite sexig färg!
 

Anledningen till att vi valde hotellet var främst att de marknadsförde sig hårt att de hade ett gym! (fitnesscenter som de så fint kallade det)
Vi tänkte bli av med lite överskottsenergi (och späck) och få dagarna att gå, så vi tog en trippel amfetamindos och tog på oss våra lyftarbälten och Better bodies brottarlinnen och gled självsäkra och anabolstinna ner till angiven plats.
 
Som visade sig vara ett bibliotek/ biljardhall/ akvarium/ matsal.
I ett hörn fanns ett löpband som är till för promenad, en chinsställning som var trasig, och en multimaskin där vajern var så sliten att den var tunn som en ögonfrans eller ett vietnamesiskt smalben.
 
Vi hittade ett gym 10 min från hotellet och vallfärdade dit.
Det är halvt utomhus, och inkastat på en area av ca 20 kvm är massa random skrot och vikter, små pallar att sitta på, och allt är indränkt i olja.
När vi klev in blev vi omringade av 20 minatyrmän som alla följde vårt minsta steg.
Intressant och roligt!
Emelie tränade rygg och genast sprang minatyrmännens ledare, iklädd jeans och kostymskor, fram och ville hävda sig. Han lade på mer vikt och ryckte i vikterna okontrollerat.
Emelie kontrade och lade på ännu mer, och så fortsatte det tills båda hade brutit artärleden.
 
Så Vietnam är inte så illa trots allt.
Men man kan lika gärna åka till Thailand och slippa en del hassel.
 
kram
 
 
 
 

Undernärda och utfrysta av vietnamkrigets överlevare

Kategori: Allmänt

 
 
Goddag örebroare!
 
Vi befinner oss i Vietnam!
Orsaken till de senaste dygnens brist på uppdatering är följande:
1. Datorn gav efter 6 år ifrån sig en sista dödshostning, lagom till att vi laddat hem alla säsonger av Breaking bad. Som tur var återuppstod den nyss av någon överjordisk anledning.
2. Vi har befunnit oss i djup existensiell kris mentalt och själsligt
3. Svälttillstånd och vi har inte velat förbränna några livsviktiga kalorier på bloggskrivande.
 
Av någon outgrundlig anledning befinner vi oss alltså i landet som Jehova glömde, Vietnam!
Vi hade gjort grundlig research inför trippen, men antingen var vi höga när vi gjorde den, eller så hittade vi bara internets sämsta källor.
Vi ville ha nåt lite mindre kommersiellt än Thailand, och det fick vi fan sota för!
 
Anlände till Vietnam och direkt på flygplatsen kände man att man färdats i en tidsmaskin tillbaks till typ 50-talet.
Vet inte ens om de stackarna inser att kriget är över.
Har hört att USA sprutade kemikalier o gift under kriget, det sitter visst kvar i deras fontaneller i ett antal generationer verkar det som!
 
Oorganiserat, gammeldags, illaluktande, otrevligt, osäkert och trist.
På planet mötte vi många svenskar vilket vi såg som ett dåligt tecken då vi trodde att hela turismen redan hittat hit. Väl på plats skulle visst alla utom oss till annan ort, och vi färdades i illegal taxi till vårt hotell i miljonstaden Da nang. Första mötet blev i hotellreceptionen då vi blev hänvisade till tvillinghotellet mitt över gatan, pga "strömavbrott". Denna info gavs på vietnamesiska då INGEN vi har mött ens kan säga "water" på engelska.
 
Tvillinghotellet visade sig vara "identiskt", förutom att det är 20 år äldre, fullt med mögel och inrökt som en gammal knarkarkvart i Hökarängen!
Vi klagade på vårt allra mest ödmjuka teckenspråk och blev förflyttade till ett finare rum.
Tog en sväng ut o köpte vatten, o när vi kom tillbaks o tände lampan rasslade det av kackerlackor i hela rummet, inklusive i sängen o på kuddarna.
Slutkörda orkade vi inte klaga utan vi lade oss i räkposition i mitten av sängen och somnade skrikgråtandes med lampan tänd.
Dagen efter blev vi uppringda på rummet och informerade om att "you change room- KLICK" och vi kunde gå över till andra sidan gatan där hotellet är bättre men fortfarande inte bra.
 

 
Det visade sig att vi är förmodligen de enda vanilla-facen som nånsin satt sin fot här i stan.
Vart vi än gick blev vi uttittade, skrattade åt, fotade, hånade och kastade tomater på (det sista kanske var lite ljug men men)
Stan hade bara massa inhemska affärer/bostäder/garage/bordeller som sålde diverse, självklart fick vi som västerlänningar ett 200% prispåslag på alla varor.
Vi har blivit otroligt otrevligt bemötta och gråtit oss till sömns!
För att slippa visum i Vietnam behöver man presentera en  hemrese biljett, smarta som vi är bokade vi såklart längsta intervallen som är 14 dagar.
Synd bara att vi ville härifrån efter 1 timme!
Alternativet var att köpa en ny biljett härifrån för 4000 kr, eller SUCK IT UP.
Men vi ska ge det ett försök, imorgon flyttar vi till annan ort där det finns mer turister.
 

Vädret har sugit tapirspene och alla här går i täckjackor och yllehatt.
 
Värst är ändå maten!
Ingen västerländsk mat finns att få tag på!
Frukostbuffen består av typ stekt/kokt/flamberat/friterat/rått RIS, fiskbäcken och kycklingstrumpa.
 
Ingenstans finns mat att köpa på nåt ställe som ens har en meny på engelska.
Vi har livnärt oss på proteindrinkar, jordnötter och bananer.
Ni kan tänka er vad det har gjort med vårt humör.
 
Så följetången fortsätter!
 
Här får ni två bilder från Kuala lumpur:
 
 
 
 

Skändat den heliga ökenguden

Kategori: Allmänt

 
 
 
Hallå där era islamistiska vattenpipsodlare.
 
Resan från Australien till Malaysia gick över all förväntan!
Enda minuset var att vi mellanlandade kl 23.00 i Darwin för några mysiga timmars sömn i en mjuk flygplanssoffa (trodde vi). Tyvärr visade det sig att flygplatsen var stor som en genomsnittlig urinrörsmynning och i vänthallen fanns EN soffa. Vi fick snällt lägga oss i en oergonomisk ställning på den solkiga heltäckningsmattan och försöka få några timmars sömn. Ganska gnälliga gick vi på planet till Kuala lumpur och faceplantade flygplansstolen och somnade på en sekund. Vaknade i vild panik av att vi missat frukostserveringen och ringde febrilt på flygvärdinnan som vänligt och snällt leverade oss en tallrik med så sjukt starka räkor som vi hetsåt innan vi somnade om.
 
Vi anlände till Kuala lumpur på morgonen och tog en taxi till hotellet, helt utan incidenter som att bli avlurade hela semesterkassan. Gubben försökte inte ens, väldigt imponerande.
Checkade in på vårt 5-stjärniga hotell som de konungar vi är!
Rummet var lite slitet men jävlar i vår låda vilken säng!
En memory-foam madrass, 180 cm bred, och mjuka siden-sammet-whatever-menjävlarsåsköna-sängkläder och fluffiga kuddar! Rum på 15:e våningen så man överblickar stadssiluetten! (sanningen är att man överblickar en byggarbetsplats och en muslimsk kyrkogård menmen)
 
Vi anlände alltså nyårsafton och tog oss en runda "på stan" men vi båda var så sjukt trötta efter att ha sovit en timme typ under natten.
Lade oss för att vila lite i den underbara sängen och det var knappt att vi lyckades ta oss upp.
Till slut spacklade vi på lite brunkräm på våra nikotin-slitna anleten och hasade oss ner till hotellets restaurang där det väntades buffé.
Den gick i konkurs efter att vi varit där om man säger så.
Började lite lugnt o försiktigt med ett par kanapéer och lite isbergssallad, sedan sprang vi oavbrutet och hämtade mat i cirka 2 timmar.
 
 
Sedan släpade vi våra korestorol-chockade kroppar ut på gatan för att invänta det stora tolvslaget.
Malayerna satt i FIFA-braller på trottoaren o snacksade på kyckling-fötter o chillade, spiknyktra.
Vi var också relativt nyktra för att vara nyår vilket faktiskt var rätt skönt (extrem relik-varning)
Klockan slog tolv och fyrverkerier sprutades upp o alla asiater drog efter andan i ett unisont woooooow.
Visst var det vackert med lite smällare bakom tvillingtornen men det var snabbt avklarat och vi kunde Usain Bolt-löpa till hotellrummet och sänga oss i sängen!
 

Våra dagar har mest gått ut på att strosa omkring o försöka se så mycket som möjligt.
Kuala lumpur är verkligen ett shoppingparadis, många stora gallerior att gå vilse i.
Det är såklart kul att efter ett års extremt snålande kunna köpa lite billiga grejer, men det är jävligt stressande att hafsa omkring i butikerna när det är så jävla stort o så smockat med folk o nya intryck!
Unnade oss en fotmassade för 60 kr mitt i shoppingen när liktornarna smärtade för mycket.
 
Haft lite problem med den inhemska maten.
Det finns alla möjliga matkedjor o lyxiga restauranger, men vi ville vara lite äventyrliga o äta på lokalbefolkningens foodcourt och beställde en varsin 15 kr lunch som var grå, simmig, och med kycklingbrosk som ända proteinkälla. Har blivit en del proteinbars o drinkar senaste dagarna..
 
Här är vissa hinduer o vissa muslimer.
Har gått i shorts o linne alla dagar utan några problem.
Idag skulle vi besöka en ny stadsdel för att gå på central market.
Det visade sig vara den muslimska delen av staden, och där stirrade folk som om man gick omkring i 30 sm höga stripp-platåskor och en metallic-lila stringbikini med utklippta hål för bröstvårtorna, fast man bara hade vanliga shorts o ett linne utan urringning.
Extremt obekvämt kändes det. Man verkligen såg att de tänkte "ditt jävla luder" när man gick förbi!
Marknaden var extremt bra om man är lagd åt det hållet att man tycker att det är status att gå omkring med en guldkeps med bakochfram vänt Louis Vuitton märke på.
Är man född med rätt antal kromosomer däremot så kan man bara gå dit o skratta lite åt alla konstigheter som säljs.
Vi besökte också ett tempel som vi läst om skulle vara coolt.
Det står på nätet att man måste ta av sig skorna, men att man ska ha skor man inte är rädd om för att annars blir de lätt stulna då man måste lämna dem utanför.
Vi trodde vi hade lurat systemet och dök upp utanför, tog av oss våra splitternya Nikeskor och stoppade dem i väskan för att gå in.
Utanför stod några gubbad o insisterade på att vi skulle lämna in skorna till dem så de kunde förvara dem (stjäla dem). En lite hetsig ordväxling utbröt, och till slut smög vi oss in med skorna i väskan när vi trodde de inte såg.
 
Hann njuta av templets rika arkitektur (det var ärligt talat skitfult) innan vi blev ifattjagade av en gubbe som fullständigt psykade ur för att vi hade kränkt den heliga elefantmansguden eller vad fan det är, och vi blev brutalt utkastade. Också en upplevelse om man säger så.
 
 

Nu ikväll hade vi vistelsens bästa upplevelse!
Jag hade googlat upp en restaurang som verkade häftig o bokat.
Den heter Dining in the dark, och innebär att man äter middag i mörkret (No shit!)
Vi anlände o blev serverade en drink innan vi fick träffa vår servitör.
Alla som jobbar där är synskadade eller blinda, en liten detalj som Joel missat, då han frågar servitören "men hur kan du hitta vägen här inne när det är helt mörkt?"..
Vi blev inledda i matsalen och det var alltså totalmörkt, inte så att ögonen vänjer sig, utan verkligen becksvart. Vi hade ingen aning hur det såg ut, eller hur många som redan var där inne, det var coolt men lite läskigt.
 
Vi blev serverade 4 omgångar mat, förrätten var tillexempel fyra smårätter.
Till sitt förfogande hade man gaffel och sked, men det tog inte lång tid innan vi båda åt med händerna, och som Joel uttryckte det när vi åt efterrätten som serverades ur ett shotglas "Jag slätar av det här glaset just nu".
Det var en riktigt häftig upplevelse, maten var god och vi fick gissa var det var vi åt och vi var jävligt bra på det! Servitören var så rar och duktig, det var nog den bästa middagen vi haft på hela resan.
 
Nu ska vi softa lite i vår pimpiga säng, imorgon går planet till Vietnam där vi ska spendera 14 dagar med att förhoppningsvis göra ingenting.
Kuala lumpur är en grym stad som alla borde besöka, men som med alla storstäder tar det mycket energi och nu behöver våra själar få vila upp sig lite.
 
hej då
 
 

Australien 2013, ett försök till sammanfattning

Kategori: Allmänt

 
 
Hallå!
 
Nu börjar det närma sig refrängen på vår vistelse i Australien!
Vi sitter på vårt solkiga hotellrum i bajs-staden Cairns och vill sammanfatta året som gått.
Mest för oss själva, men ni som är psykiskt skadade nog för att roas av läsningen är välkomna att festa era ögon på denna text!
 
3 januari 2013 anlände vi till jättestaden Sydney.
Med alldeles för lite pengar, och utan några planer överhuvudtaget, samt vår research om landet var lika med noll!

 
Livrädda och förvirrade irrade vi omkring i Sydney och kände hur pengarna sprutade iväg..
Vi såg det vi var tvungna att se, sedan av ren slump bokade vi ett flyg till Adelaide.
Vår plan var att ta oss vidare till Perth på en resa som avgick från Adelaide. Men vi fastnade.
 
Bodde en vecka på ett ultraskabbigt backpacker hostel ihop med massa 10 år yngre skandinaviska backpackers.
Vi hatade staden från början men bestämde oss för att ge det ett försök! (plus att vi behövde jobb om vi inte skulle behöva återvända hem med svansen mellan benen)
 
Vi påbörjade ett massivt sökande efter boende, och efter att ha kollat på ett par ställen hamnade vi hos Joe i Kensington garden i ett sharehouse.
Vi fick ett stort rum med eget badrum och balkong och trivdes fast kök mm var äckligt!
 
 
 Vi gillar de flesta av våra housemates, och blir bra vänner med bland annat fransyskan Laureline o tysken Alex, samt belgarna Marjorie och Julien. Alex hjälper oss att leta bil och vi köper vår pärla för 15 000 riksdaler.
Livet blir en miljon ggr bättre med bil då avstånden i Australien är så stora o lokaltrafiken suger!
 
 
 
Här börjar jobbsökandet då vi får panik av att pengarna springer iväg!
Skriver ut CVn och söker alla tänkbara jobb utan några resultat.
Tillslut får Joel jobb som målare hos vår husvärd, och Emelie börjar jobba som barista i en coffevan hos husvärdens grekiska skattefuskare till polare.
Vi lär oss alltså två helt nya yrken vilket är spännande o kul!
 
 
Fritiden går åt att dricka vin, vara på stranden och hänga med vännerna i huset. Vi bor i närheten av Australiens två bästa vinområden och gör en hel del utflykter dit.
Vi träffar Emelies mammas gamla jobbarkompis som tar oss under sina vingar och bjuder in oss på söndagsmiddag varje vecka och presenterar oss för sin familj.
Hon tar oss bland annat med till sitt sommarställe.
 

Hösten kommer till Adelaide och det börjar bli kallt och vi är trötta på att jobba!
Joels chef har grov damp och ett humör som svänger vilt.
Vi bestämmer oss för en roadtrip på vinst och förlust även fast alla avråder oss från att åka långt med vår lilla bil.
 
Vi åker Great ocean road och sover i bilen och fryser ihjäl!
Great ocean road är jättehäftig att köra och vi ser mycket kul saker på vägen.
 
 
Besöker Melbourne och bor hos ett gäng bohemer och får lägga våra pengar på jackor och långbyxor då temperaturen är nere på 10 grader på nätterna.
Åker till Canberra som måste vara världens tråkigaste huvudstad.
Stannar på massa oplanerade random stopp på vägen och har det väldigt bra, bland annat Surfers paradise där vi stannar en vecka o semestrar.

 Hamnar i Brisbane och sover tre nätter på hotell.
Joel lyckas tajma in sitt livs förkylning, vädret är bajs, och livet känns trist!
Vi letar boende och blir omhändertagna av vad som först verkar vara en mysig gubbe som har ett sharehouse i Wooloovin. Vi träffar våra tyska vänner Chris o Rebecca o klaffar direkt!
 
Gubben visar sig vara milleniumets psykopat och kastar ut oss ur huset efter att vi varit uppstudsiga!
Tyskarna följer efter och vi flyttar in till hobby-braten Neill i hans stekiga hus i Wilston, Brisbane.

Här har vi det väldigt kul ihop med tyskarna. Gör massa utflykter till guldkusten och Sunshine coast.
Joel o tysken börjar spela fotboll och tjejerna hejar varje match.
 

Husvärden tar ut oss på narkotikafester med hans stekiga homies i penthouses o vipavdelningar.
Vi söker över 100 jobb var men det går åt helvete.
Ströjobbar med diverse konstigher, och försöker oss på en karriär som jordgubbsplockare, vilket närapå driver både kropp o själ in i fördärvet!
 

Tyskarna åker hem och vi hittar båda jobb, Joel tar lastbilskörkort och jobbar som flyttgubbe och Emelie som barista/servitris.
Vi fullkomligt jobbar arslet av oss ett par månader och samlar på oss en hög med pengar.
Mitt i allt jobb hälsar Emelies föräldrar på o stillar vår hemlägtan lite grann!
Vi tar en veckas semester och gör bland annat en segeltur till Whitsundays o stora barriärrevet.

 
 
Vi bestämmer oss för att semestra utanför Australien eftersom våra Visum går ut, och att det är runkdyrt här!
Säljer bilen och skaffar en hyrbil för 10 dagars resande innan vi åker härifrån.
Ni har vi kört hela östkusten, hoppat fallskärm, snorklat på barriärrevet mm.
 
Imorgon går flyget till Kuala lumpur där vi ska fira nyår!
 
Vi har haft ett häftigt år, Australien är ett spännande land, men vi känner att vi har gjort det vi ska och vi är redo att åka vidare :) 
 
Snabb lista på våra konstiga yrken vi gjort:
- Svartjobbat som trädgårdsmästare och städare hos en kvinna anställd på skatteverket, Joel byggde bland annat en trädgårdsskulptur av gamla vagnshjul, och Emelie krattade rabatter och sorterade antika böcker
 
- Varmkorvsförsäljare på musikfestival (Emelie)
 
- Målare (Joel)
 
- Köra kaffebil till polishögskolor och byggarbetsplatser bland annat (Emelie)
 
- Leksaksföräljare på marknader, komplett med att demonstrera inför barn (Emelie)
 
- Glädjeflicka på golfbana, dela ut öl till gubbar (Emelie)
 
- Packat ihop hushåll för flytt hos allt ifrån välkänd sexolog författare till pundande parkinson gubbe (båda)
 
- Jordgubbsplockare med provisionslön 3,5 kr per kilo (båda)
 
- Sälja grillade ostmackor på 10 dagars event (Emelie)
 
- Sälja välgörenhets-lotter på Aussie rules football matcher
 
- Dela ut torkat kött på marknad utklädd till indian (Emelie)
 
- Diskare och kitchenhand (Joel)
 
- Flyttgubbe (Joel)
 
Vi har välfyllda CVn när vi kommer hem iallafall ;)
 
 
 
 
 

Koffein-chock vid drive thru-vattenfall

Kategori: Allmänt

 
 
Hallå!
 
Gårdagens kryssning blev som förväntat! Balle-dåligt! Nejvars men extremt kommersiellt.
Vi hade bokat en mindre båt med 20 pers på men den var full så vi fick boka in oss på en typ Vikinga-line färja som tar 200 personer. Varav 99% var asiater, och den resterande 1% var barn eller bara hamnade under kategorin "allmänt utvecklingsstörda".
 
Redan vid påklivningen lades ribban, då alla 200 personer rusade ombord på båten och slogs vilt för att komma åt de fnasiga torra kexen som det så generöst bjöds på.
De flesta personerna satte sig inomhus i den airconditionerade kylan, i bekväma stolar.
Men som de människohatare vi är satte vi oss på övre däck utan någon skugga, och utsatte oss för en hel dags dos av dödligt malignt melanom framkallande solljus. Men hellre det än ett trippelt artärbråck.
 
 
 
 
Båten åkte 1,5 h och anlände till en stor plattform mitt på revet.
Vi var taggade för hardcore snorkling och att riskera livet "Steve-Irvin-style" med havets dödliga varelser!
Tyvärr visade det sig att man fick endast snorkla i ett inhägnat område anpassat för retarderade kineser som aldrig ens fyllt upp badkaret längre än till anklarna.
Ville man ha mer snorkling än så fick man betala 80 dollar var och följa med en mossig gubbe ut på en guidad tur. Mindre roligt tyckte vi!
Så vi snorklade själva och testade försiktigt gränserna lite diskret genom att simma utanför området.
Det tog cirka en miljondels sekund innan badvakterna siktat oss i sin stjärnkikare och kom åkandes i en båt och skrek ilsket och argt!
 
 
Snorklingen i sig var OK, revet var väl fint men inte så man uppnådde sitt livs klimax.
Vi såg några färggranna fiskar storlek medium, och höjdpunkten var när vi såg en mindre havs-sköldpadda, men vi var inte jätteinponerande.
På plattformen kunde man spendera sina pengar på olika saker, allifrån att köpa glass, till att åka helikopterturer över revet. På allvar. Det kostade över 1000 kr för 10 minuter. Folk är efterblivna DELUXE!
 
Sedan åkte vi tillbaks men en snopen känsla av att ha varit del Australiens mest kommersiella attraktion. Men men. Då har man sett rev-helvetet och kan dö lycklig.
 
På kvällen gick vi ut och åt på "lokalbefolkningens favoritrestaurang" som de så fint kallade den!
Emelie åt en stackars känguru, och Joel förlustade sig på Krokodil-korv! Cool!
 
Imorse lämnade vi Port douglas och åkte ut i vildmarken! (trodde vi).
Innanför Cairns finns feting regnskog och massa vattenfall och annat skoj som vi trodde att vi skulle få utforska i lugnan ro!
 

 
Vi började med att stanna på CoffeeWorks som är ett kaffemuseum.
Från att ha jobbat nästan ett år som barista och sprutat i sig förstklassigt kaffe i mängder så har vi senaste veckan inte fått i oss något bra. Några få takeaways (kostar för övrigt nöstan 40 kr för en medium kaffe som oftast smakar unken gammal fårflens).
Så här betalade vi 14 dollar och fick tillgång till obegränsat med kaffe, te, likör och choklad!
Ni kan gissa att det blev ett par koppar! Dessutom besökte vi kaffemuseumet och kollade på gamla kaffemaskiner etc, rätt så trevligt om jag får säga det själv.
 
Laddade med koffein åkte vi 8 mil för att besöka ett avlägset vattenfall som är mycket känt.
Vi åkte kringliga vägar med livet som insats, och trodde vi skakat av oss det värsta haset av turistande vattenlemurer.
Vi kom fram till parkeringen och såg direkt bussarna på rad.
Från bilparkeringen behövde man gå cirka en meter på en bred, asfalterad stig som sträckte sig ända fram till fallet i sig, där fanns en bekväm plattform så man kunde fota sina asiatiska vänner framför ännu en attraktion man glömmer 1 sekund senare!
Det var alltså fullsprutat med turister! Vattenfallet var väl snyggt, men inte alls exotiskt och undangömt så man kunde alltså inte hänge sig åt tredje gradens petting under fallande strilande vatten. Damn it!
 
En skock med får förstör vår naturupplevelse :(
 
Arga och sugna på att lämna planeten jorden och dess invånare åkte vi till en stor sjö som hade en walking track på 5 km runt sig.
Folktomt och underbart. Vi skreksprang glada på stigen och kollade på naturen.
Började klaga på att Cairns inte lever upp till sitt rykte, hela vår vistelse har vi fått höra från alla att det kryllar av ormar, spindlar, krokodiler och annat dödligt tjafs här, men vi har inte ens sett en nyckelpiga!
 
I samma sekund stöter vi på en stor orm som ligger och jäser cirka 1 dm från stigen.
Första reaktionen blir att skrika och kolla på mobilen som vi inser har noll täckning, vilket innebär att ett eventuellt ormbett kan komma ganska olägligt då vi inte kan nå någon hjälp på denna av människan glömda plats.
 

En sekund senare står vi båda och hoppar jämfota bredvid ormen som låtsas sova sin skönhetssömn, vi sprutade även vatten på den och skrek i högan sky. Ormen dissade oss totalt och låg kvar och sov.
Arga och besvikna gick vi vidare och skämtade om att Queensland hade placerat ut en plastorm för att tillfredsställa turister.
Samma sekund skriker joel högt, då det ligger en dödlig orm (vi googlade och den heter Small-eyed snake o  går under kategorin "highly venomous") PÅ stigen. Den rör sig dessutom, men åker som tur är upp i skogen. Vi blir skit skit-rädda och går resterande 3 km på tå, hyperventilerande och kollar efter mera reptiler. Dessutom såg vi ännu en sköldpadda. Så vi var rädda men glada när vi kom tillbaks till vår trygga bil!
 
Tanken var att vi skulle ha sovit i bilen inatt, men igårkväll fick vi kalla fötter och bokade ett billigt hotell istället resterande nätter. Anlände till hotellet och det är riktigt bajshål.
Cairns är så jävla osexigt! Bara massa barfota slum och massa abourginer som går omkring o dricker bärs. Hotellet skulle ha mått bra av en helrenovering eller till och med rivning för åtminstonde 20 år sedan. Men men. Vi längtar efter att åka nu!
 
hejdå
 
 
 
 

Vädrat sittsåren med ett jättehopp!

Kategori: Allmänt

  
 
Hallå där era julfirande kolestorol-kungar!
 
I fredags lämnade vi som ni vet Brisbane.
Här är Joel & fransmannen Simon utanför huset.
 

 
Vi hämtade vår hyrbil, som de lyckostar vi är hade vi blivit uppgraderade från den snikenhets miniatyrbil vi betalat för till en lyxig (?) Toyota Corolla sedan.
Första problemet uppenbarade sig direkt då vi inte visste hur man kör automatväxlad bil utan lite diskret fick be om en genomgång av bilfirmegubben som kollade på oss med nedsättande kränkande och chockad blick!
 
 
Vi lämnade staden som varit vårt hem senaste månaderna och körde sedan nästan oavbrutet i 8 timmar tills vi kom till Rockhampton som var första stoppet.
Staden visade sig vara en enda väg kantad med alla snabbmatskedjor i universum där alla feta invånare festade till det på fredagskvällen.
Vi hamnade på ett runkigt wok-ställe som serverade en pad-thai men glömde jordnötterna i jordnötssåsen.
Well done!!
Som tur var hade de ett Jetts, det är gymet vi tränar på. Så vi spenderade fredagskvällen från kl 22.00 inne på gymet ensamma och tränade lite halvhjärtat våra hängiga triceps o glodde på tv.
Sedan duschade vi, borstade tänderna o lade oss för att sova i bilen. Komforten var lika med noll.
Vaknade typ kl 04.00 av att morgonsolen grillade våra acne-ärrade ansikten och vi återtog återigen gymet för ett kort morgonpass o åkte sedan vidare.
Australiens östkust är lång, trälig, och mestadels TOM!
Man passerar små, obefintliga hålor som är så små att om man blinkar för länge så har man hunnit köra förbi och missat det.
Och vilka människor. Tjocka lantisar, riktiga white trash som hasar omkring med tio ungar var och röker.
Inte så glamouröst kanske! Men väldigt intressant.
Landskapet är platt och ganska tråkigt, vägarna likaså!
  
Vi maratonkörde 9 h till och hamnade i Townsville som är en betydligt bättre stad.
Återigen Jetts och en till extremt obekväm natt i bilen!!
Dagen efter sken solen och vi åt frukost o kollade runt på nån new-age marknad som inavels-befolkningen hade slagit upp för att bota sin egen tristess.
 
 
Framåt eftermiddagen anlände vi till Mission beach som var första riktiga stoppet och där vi skulle spendera 3 nätter och fira jul.
Som vanligt brast det lite i vår research då vi upptäckte att stället har 3500 invånare varav alla är släkt, samt att det inte finns NÅNTING där förutom en strand och en allround-affär som har öppet två timmar varannan tisdag.
Men hotellet var bra och vi hade en bra pool o bada i.
Vattnet i havet var 29 grader och det var så lockande att kasta i sin svettiga kropp.
Tyvärr är det "stinger season" vilket innebär att det kan finnas dödliga maneter så man får inte ens stoppa i tåspetsen utan att riskera att dö på fläcken. Jävligt trist!   
Vi besteg ett berg med regnskog och snackade med en gammal gubbe om stora lastbilar.
Vi åt pizza på samma restaurang tre dagar i sträck och fick en gluten-chock och hotellet fick ringa in en slamsugs-helikopter.
Sedan plötsligt var det julafton och vi vaknade med noll julkänslor.
Maratonspelade vår favoritlåt "vår julskinka har rymt", och åt roomservice-frukost.
 
 
 
Vi var så nervösa för vårt fallskärmshopp att vi mest gick omrking o svettades och funderade på våra egna testamenten!
Tiden sniglade sig fram men slutligen blev vi upphämtade utanför hotellet vid halv ett och körda till fallskärmscentrumet där det halvlåg massa asiater på golvet och halvskrek i inre smärtor då de just hoppat vilket gjorde oss lite smånervösa.
Vi fick se en tre sekunders säkerhetsvideo och sedan väga oss, gränsen för att få hoppa var att väga under 100 kg, det klarade vi med en hårsmån även efter pizzaorgien!
Vi blev ihopparade med våra "skydive-masters" som de så ostigt kallade sig, och vi spändes fast med diverse selar tajt inpå denna okända person.
Sedan transporterades vi till flygfältet och mosade in oss i ett frimärksstort flygplan där alla satt på rad och hyperventilerade.
Flygresan upp var så häftigt, vi flög ut över havet och man såg Barriärrevet och alla öar, glömde nästan att vara nervös.
Sedan var det plötsligt dags (på 4,5 km höjd) och dörrarna öppnades och innan man visste ordet av så föll man med huvudet först rakt ner!
Vilken jävla känsla, jag höll på att dö av rädsla samtidigt som det var så häftigt och kul!
Kolla klippet så får ni se själva!
Julaftonskvällen spenderade vi genom att kolla på film o dricka lite vin, som sagt den orten hade inte direkt ett smörgåsbord av aktiviteter att genomföra. Men en riktigt bra julafton iallafall!
 
 
Nu är vi i Port douglas som ligger 1,5 h óvanför Cairns.
Eftersom att det är Australiens jul idag så är ALLT stängt, jättetrist!
Vi har ätit thaimat och badat i vår tacky jaccuzi som vi har på rummet-
Imorgon ska vi på en båttur o snorkla på barriärrevet.
 
hejdå
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Gräset är inte alltid grönare i andras källare

Kategori: Allmänt

 
Hallå era muskelförtvinade fosterhemsplacerade fritidsgårdsföreståndare.
 
Idag är vår allra sista dag i Brisbane!!
Som vi jobbat, slitit o längtat efter denna dagen.
Och nu sitter vi här igen, med väskorna packade, jobben avslutade, alla hejdån sagda, och har en molande känsla av hälften panikångest och hälften frihetskänsla och inväntar morgondagens avfärd.
 
Emelie jobbade sista dagen igår, och det blev ett tårdrypande (?) farväl som togs till arbetskamrater o stamkunder. En av mina favoritgäster som är en tant hade köpt en julklapp och skrivit ett kort till mig vilket var väldigt gulligt.
Och jag tror cheferna kommer sakna oss för de verkade väldigt sentimentala när vi gick.
 
En av favoriterna på jobbet har varit en av kockarna som är lärling där. De behandlar honom som skit, han jobbar 60 h veckor och tjänar mindre än 30 kr/ timme.
Så i måndags besökte jag o Joel hans flickvän för en lunch för att hänga lite utanför arbetstid och fritt kunna prata skit om alla på jobbet.
Vi har tidigare skämtat om att han o flickvännen ser ut att vara lite halv pundare, sjukt smala, påsar under ögonen, gul-bruna tänder, och en hjärna som fungerar lite långsammare än vad som kanske är normalt. Men för den delen roliga o trevliga.
Så vi anlände till deras hus som visade sig vara hans pappas hus.
Allt såg Ok ut, fin veranda med utsikt över hela stan.
Sedan fick vi följa med ner till deras rum i källaren. Där snackar vi knarkarkvart!
Golvet var täckt av fimpar, flaskor, pokermarker, brännhål, kroppsvätskor, och diverse narkotikaspår.
Enda möblerna var en säng utan sängkläder och en tv som stod o visade tv-shop.
På sängen sitter flickvännen på 30 kg och röker på ur en hemmagjord bong, vilket visar sig vara hennes främsta och enda hobby.
Snacka om lite skillnad mot när man kollar på Rihannas Instagram där hon ligger i en schäslong iklädd neglige och har en perfekt rullad joint mellan sina välmanikyrerade fingrar.
Vi drog oss "diskret" tillbaka, och tackade artigt nej till skjuts hem.
Vilket var ett bra beslut då flickvännen bara någon timme senare tog en biltur på egen hand och kraschade hela bilen i en våldsam krock...
En upplevelse rikare för oss i vilket fall som!
 
Joel jobbade sin sista dag i tisdags, och på kvällen blev vi båda utbjudna på middag av hans minderåriga chef. Jag har ju också jobbat en del för honom men vi har aldrig mötts, men nu när anställningen var avslutad så vågade Joel äntligen sammanföra oss. Han var så snäll och rar, och man fick moderskänslor direkt även om han är över 2 meter lång o väger 100 kg.
Sorgligt farväl även till honom, men som alla säger "vi ses igen, vi kommer och hälsar på i Sverige mate!" NOT NOT NOT NOT NOT!!
 
Senaste dagarna har vi åtnjutit planerandets ädla konst.
Vi har suttit klistrade vid datorn och planerat varje dag, timme, minut, och mikrosekunds tusendel.
Till skillnad från vår resa från Adelaide hit då vi inte ens kollat upp om vi skulle köra åt söder eller nordost, så är nu all minituöst planerat.
En kort sammanfattning: vi hämtar en hyrbil imorgon och reser uppåt kusten. Sover 2 nätter i bilen. Läggs in på kiropraktorakuten och får kotpelaren uträtad för halva reskassan.
Stannar tre dagar i Mission beach där vi ska fira Kristus födelse på julafton genom att riskera våra ynka liv med ett fallskärmshopp som förhoppningsvis inte tar oss in i evighetens mörker.
Sedan åker vi till Cairns och hemular runt där lite och kollar på vattenfall och sånt som man kan minnas när man sitter på demenshemmet, vi åker på en båttur till Barriärrevet, och vi solar o steker oss.
Sedan går vårt flyg på nyårsafton till Malaysia och Kuala lumpur där vi ska kaskadsupa in det nya året och vakna upp på en buddhistisk magpumpningsstation.
 
Sen trodde ni att vi skulle komma hem och falla in i vardagens mediokra lunk!
Men som de två rebeller vi är så ska vi hålla oss undan och råtta oss ett tag till.
Vart vi tar vägen får ni reda på senare :) (det lät ju coolt men beror på att vi inte riktigt vet).
 
Saknar er, kram och kram
 
 
Joel och hans gigant till arbetsgivare.
 

Emelie som undersåtande servitris

Ni som jobbar för hälsovårdsmyndigheten kan ju blunda nu men här är jag o ägarna o min kollega i det ytterst ohygieniska köket på jobbet.
 

Smutsiga pengar för vår kärleksbil

Kategori: Allmänt

 
 
Hallå era adventsfirande kallbrandsdrabbade nordbor.
 
Vi har spenderat sista veckan med att försöka sälja vår bil som blivit som en familjemedlem och bästa vän!!
 
Självsäkert lade vi ut en annons med några fräcka bilder, anställde en heltidsanställd sekreterare att svara i telefon och motta den lavin av förfrågningar som vi väntade oss skulle komma.
Polerade upp bilen som den sken som en diamant och använtade ett massivt bud som skulle kunnage oss båda möjligheten att gå i förtidspension vid 35 års ålder och duscha i 100-årig champange livet ut.
 
Nu blev det ju inte riktigt så.
Första veckan fick vi noll respons, förutom nån idiot som erbjöd typ en påse burkar att panta som betalning.
(ska tilläggas att det inte är pant på burkar här så det var jävligt lågt).
Vi fick sänka, sänka och sänka priset, men inte blev det mer respons för det.
Såhär i efterhand kan man tänka sig följande anledningar till misslyckandet:
1. Sälja en bil utan AC mitt i sommarhettan
2. Starta på för högt pris
3. Sälja en bil 2 veckor innan jul när alla tagit SMS-lån för att bekosta jul-kalkonen
4. Lägga ut annons för sent
5. Innerst inne inte vilja sälja bilen
 
Så till slut kom en gubbe (37 år) o kollade på bilen igår morse.
Han lade det kränkande budet $1200, vi hade sagt $1800.
Vi skrattade åt hans bud i cirka 3 timmar innan vi ringde upp honom och bad på våra bara knän att han skulle hämta den.
$600 dollar är mycket pengar men det kostar betydligt mer att operera ett brustet magsår (eller brustet förhållande) vilket var på vippen att inträffa med denna enorma psykologiska stress!
 
Så igår kom gubben med en sedelbunt och körde iväg i vår älskade bil.
Kan ju säga att det kräver en massiv sex-appeal för att kunna köra den bilen med stil, det faktum att han var 1.60 lång och hade tandställning lär ju innebära att han aldrig lär få ligga med nån så länge han cruisar i den bilen.
Vi grät lite när bilen försvann, sen kasta vi ut alla pengar på sängen och vältrade oss i vår nyfunna rikedom.
 
Så nu är det bara att haffa första bästa relocation-bil eller hyrbil o börja ge sig iväg mot norr!
 
 
Annars har vi inte gjort mycket intressant.
Jag gick upp halv fem och gick på crossfit med min chef, vilket var en upplevelse jag (och min ryggmärg) sent kommer glömma.
Allt skulle ha gått som smort om det inte vore för den lilla detaljen att man skulle springa 5x400 m, samt köra marklyft som jag inte gjort på ett år.
Och jag var kartig och lade på 60 kg, vilket jag senare insåg var ca 30 kg mer än de andra tjejerna på plats.
Självklart var jag tvungen att fullfölja med egot i behåll, men kräkset satt i halsen och kotpelaren var mindre glad dagarna efter!
 
I fredags var vi ute och åt pizza med husvärden o husisarna.
Återigen några flaskor vin och samtalscensuren var borta.
Det var trevligt och de höll några smäktande tal om hur mycket de kommer sakna oss. Inte.
Som den ultimata party-crew vi är var vi i sängs kl 21.30 och kaskadkräktes över varann. Inte av fylla utan av älskogsljuden som trängde ut från rummet bredvid och placerade obehagliga visuella bilder på våra utbrända näthinnor.
 
Nu är det bara att stå ut sista max 2 veckorna, kan inte vänta på att få åka på semester!!!!!
 
 
 

Två sällskapssjuka skandinaver söker sina rötter

Kategori: Allmänt

 
 
 
Hej era tahitiska rösti-stekare!
 
Insåg precis att första advent kom och gick utan att vi på något sett uppmärksammade den svenska traditionen!
Försökte förklara advent på jobbet vilket gick sådäär.
Efter cirka 20 min så trillade poletten (inte) ner: "ahhh, you mean the calender with a chocolatepiece every day, yeah we have that too!".Fail.
Så igår hade vi båda en ledig halvdag och vallfärdade mot det heliga Mecka: IKEA.
För att inte direkt avslöja vårt överviktiga motiv (godiset) så tog vi en snabb runda genom varuhuset, vilket tog oss cirka 45 minuter då det är så sjukt stort och krångligt upplagd.
Köade upp för att köpa en diskborste för 99cent men insåg snart att köerna var för långa.
Vi begav oss till matshopen och handlade pepparkakor, glögg, och ett pepparkakshus som tanten i kassan ägnade en halvtimme åt att förklara hur det funkade. DÖÖÖÖHHHHHH vi är uppväxta med pepparkakshus ditt snille!!
Och så handlade vi lösgodis!! Som vi längtat. En enda gång på ett år har vi ätit lösgodis!
Riktig urspårning bland ahlgrens bilar, dödskallar, bumlingar, skumbananer, rallybilar, polly, och andra små godsaker.
Åkte fort hem och förberedde oss för ett hetsätningsmaraton.
Tyvärr var det inte så upphetsande som vi trott att äta smaksatt gelatin med färgämne i men det stillade iallafall våra cravings för en stund.
 
Så julkänslorna har inte riktigt infunnit sig. På jobbet är det dekorerat på det mest tacky sätt man kan tänka sig.
Upptejpade girlanger på väggarna, samt en stor silverglittrig skapelse i form av ordet DREAM stoltserar på ett hyllplan. Samt massa epilepsi-framkallande lampor i färgerna som gud glömde.
 
Annars har det väl inte hänt så mycket mer sen sist.
Genomlider de sista veckorna av jobb och snålande, och försöker se ljuset i slutet av tunneln.
De sista veckorna har varit de sämsta på hela året.
Oavsett jobb, ekonomi mm så har vi alltid haft roligare tidigare för att vi har umgåtts med roliga människor.
I Adelaide bodde vi ihop med bra folk (och såklart dåliga), samt vi hade tyskarna här som vi hade väldigt kul ihop med.
Sedan tyskarna åkte så har det inte känts som så jättestor idé att lägga ner för mycket tid på att söka likasinnande mentalpatienter att umgås med då vi inte har så lång tid kvar, vilket innebär att vi har varit ganska ensamma.
Sen att det inte finns någon roligare kompis än Joel och att vi har så kul att jag får träna bäckenbottens knipmuskler flera gånger per dag för att inte kissa på mig av skratt är ju alltid bra.
Men nu saknar jag tjejkompisar att diskutera livets stora frågor såsom hårborttagning mellan skulderbladen, hur man bygger en tampong av en använd tepåse, varför FIFA14 kommer innebära slutet för 90% av alla förhållanden, samt om det är ohygieniskt eller sexigt med mustach.
Och Joel saknar en buddy att.. ja vad nu killar har för själsliga utbytet med varandra är ännu ett outforskat område men det behövs! Sitta tysta bredvid varann och spela FIFA och humma uppmuntrande när den andra gör en hattrick?
 
Vi kan stoltsera med att vår oexklusiva råttiga livsstil har gett resultat på bankontot.
För 3 månader sedan var vi nere på 0 kr på kontot efter den lilla incidenten med bilen.
Nu har vi sparat ihop till över 50 000 kr på den korta tiden!
Målet är 20 000 till (inkl vad vi får för bilen) innan vi ger oss av mot de sälla jäktmarkerna, även kallat "semestern".
 
Än är inget datum bestämt.
Bilen ligger ute för försäljning sedan 2 dagar, men hittills har intresset varit ljummet!
Vilket är ett mysterium enligt oss. Jag skulle köpt bilen en miljon ggr om, och om det vore möjligt skulle vi skeppa hem den, köra den resten av livet och sedan begravas i baksätet, så jävla bra är den bilen!
Så fort den är såld så kan vi planera resten av resan!
 
Nu har vi snart hållt oss borta i ett helt år.
Det känns konstigt att det har gått så fort!
Kan lova att vi längtar hem, men samtidigt är ångesten GROV och kortisolnivåerna skjuter i höjden när man tänker på att flytta hem!
Bo i Norrköping, skaffa boende, jobb, avla av sig och sprida sitt bristfälliga DNA till en ny generation, pensionsspara, frysa på vintern, frysa på sommaren, träffa sina gamla klasskamrater som alla pluggat på latintalande universitet i 19 år efter studenten och tagit examen i allt ifrån kommunikationsteknik för autistiska konståkare, till skorstenskonstruktion med vikingatids-teknik.
Så liiiiiite till tid behöver vi innan vi är redo att möta verkligheten
Vi behöver få leka ungdomar lite till, även fast vi båda närmar oss 3-siffrig ålder, och har blålila utstående ådror i knävecken.
 
Håll ut, snart sitter vi på er soffkant och förpestar era liv med våra dåliga skämt (emelie) och vår dåliga lukt (joel) och ni önskar att vi aldrig någonsin kommit hem.
 
Kram kram!
 

Unnade oss ett restaurangbesök och notan stannade på $66,60. Ett tecken från ovan?
 
 

På IKEA och representerar (?) de svenska färgerna!!
 
 
 
 

Den heliga rabatten mötte ett gyllende regn

Kategori: Allmänt

 
 
 
Hej på er era njurstens odlare.
 
Ännu ett tag sedan senaste avrapportering.
 
Just nu består våra rika liv mest av jobb, spara pengar, och att planera allt praktiskt inför vår enormt efterlängtrade semester som snart kommer infinna sig.
 
Mycket som ska göras: bilen ska säljas (kommer bli hemskt att mista vår tappra tjänare som blivit som en familemedlem, avsluta konton, byta adresser och identitet, fräta bort fingeravtryck, skänka bort vår tillfångatagna koala, jaga fruktplockningschefen för att få tilbaka skatt, MM MM MM .
 
Än så länge är bara resan ut ur landet bokad, resten är ännu ett blankt papper.
Officiellt till våra chefer så ska vi självklart "stanna till nyår", men minst 14 dagar till vi slappa innan vi åker.
 
Vi ska åka till Cairns, och vi håller på och letar en stor bil som vi kan köra upp dit för en billig peng, istället för att behöva ta flyget vilket är tråkigt och dyrt.
Så förmodligen blir det snabba kast när vi väl får tag på ett fordon.
 
PLanen från början var ju att njuta av australiens rika flora och underbara kultur under semestern, men sedan insåg vi att vi ju faktiskt föraktar och avskyr australienare, och att våra surt förvärvade pengar enbart skulle räcka till typ en bussbiljett till förorten 10 km bort och en varmkorv innan alla pengar var slut.
I Asien däremot kommer vi kunna leva som kungar och unna oss kilovis med narkotika, sensuella massager av omopererade kroppsdelar, utrotningshotade djurarter, illegala souvenirer i form av iland-spolade filippiner, och billiga blåsjobb.
 
I samma sekund som vi tryckte på BOKA-knappen på den förmodligen ytterst oseriösa websidan som erbjöd billiga flyg och köpte oss en resa ut ur landet, så färdades det som är kvar av våra själar ut ur landet och tog semester, och nu är vi sååå över att vara här.
 
Vi kräks på mytomanen vi hyr huset av, vi kräks mer på erimiterna med håravfall som vi delar huset med, vi kräks på jobbet och alla kaffeluktande svalg till australienare som beställer en skim flat white med extra grädde, inget socker men 2 dl caramel-syrup, allt i en takeaway-mugg utan lock men med ett påtejpat öra av porslin som måste komma ifrån förenta emiratstaten och ha ett stamträd värre än gustav vasas styvsons vänsterhänta symaskins-konstruktör.
 
Förra veckan slog vi rekord i jobb.
Båda slet på varsit håll, men vi hade en dag tillsammans i vårt oslagbara flytt-team.
Inte en kotpelare var hel under dagen.
Det började som ett kort 2h jobb, vi var smått bakfulla efter att spenderat en kväll på kvarterets thaikrog, hetsätandets fridlysta tigerräkor, vilt diskuterandes bästa sättet att tänja ut sitt bajshål för att ha en så smärtfri debut inom bakdörrs-samlivet som möjligt.
(obs, inte vårt initiativ, det var den kvinnliga rumskompisen som inte tål alkohol och på allvar drack en kork med vin och sedan befann sig på andra sidan av den verbala censurens linje och vitt och brett beskrev allt vi inte ville veta om hennes kloak til underrede)
Dagen uttökades då bokningar kom in, och vi avverkade en 10 h dag utan vare sig mat eller toa.
Första kunden var så vänlig att lämna oss ensamma så vi fick sköta flytten av möblerna som stod i garaget i fred, enda detaljen var att han låste huset när han stack, vilket lämnade oss utan möjlighet att vare sig dricka vatten eller uträtta våra behov.
Joel kom på den briljanta iden att kissa på tomten.
Bara den lilla detaljen att hela tomten var asfalterad förutom en 30 cm stor rabatt.
Så den fick agera toalett till oss båda, något som säkert fastnade på övervakningskameran, och för vår del resulterade i spindelbett av svarta änkan i mellangården.
 
Nu är det läggdags, hoppas ni saknar oss så mycket som vi saknar er.
 
Kram kram
 
 
 
 
 

Samhällets absoluta bottenskikt lyfter och bär

Kategori: Allmänt

 
 
 
Hallå era gamla bihåleinflammationer.
 
Urfädrarna har begett sig hemåt till det stora lilla landet i norr, och vi är ensamma igen, lämnade åt våra öden.
Det var mkt trevligt att ha dem här!
Botade lite av abstinensen och gör att vi kan stanna ännu lite längre.
Det var även ett utmärkt tillfälle att få öva på den kära Östgötskan som man ju definitivt inte vill förlora, ska man blir Norrköpingsbo igen gäller det ju att kunna göra sig förstådd och vem är då bättre lärare än min käre mor som sitter inne på en riktigt grov och härlig dialekt!
Hade bara Mohedesarna o några få kära vänner kunnat kila över hit för en vecka eller två skulle vi nog kunnat uthärda ännu ett år, men nu är så inte fallet.
Så vi får väl ta och packa oss hemåt så småningom.
 
Carlssons spenderade lite tid på egen hand i Sydney och på ett krematorium, nej förlåt, ett hotell på guldkusten.
Vi besökte och gick på zoo och antastade Australiens ur-djur, och var ute och käkade och lite annat.
Sen var det bara för dem att packa ner sin nyinköpta didgeridoo, tajma in en magsjuka lagom till planets avgång, och sedan avnjuta typ 30 timmar sittandes på sina åderförkalkade bakdelar hem till vardagen igen! ;)
Tack för att ni kom!
 
 
 
Samma dag som de åkte hem så var det dags för oss att fira att vi stått ut med varandra i 8 år!
Mycket imponerande måste jag säga.
Speciellt imponerande är det att Joel inte hoppat från en bro eller hällt in flytande kväve i hjärnbalken, men som tur är så har mannen nerver av stål. (eller så har han helt gett upp hoppet och går och inväntar dagen då han sparat ihop nog med pengar för att åka till självmordskliniken i Schweiz).
Han utnämnde sig själv häromdagen till "Damptämjaren", och det kan väl vara en passande titel att sätta på visitkortet.
 
Vi firade iallafall dagen med att gå till kvarterets Thai-krog och äta tills vi knappt kunde andas, och dricka vin tills vi knappt kunde gå, för att sedan spendera resten av kvällen sittandes på balkongen och kasta muffinsbitar på en stackars possum som inte kunde värja sig.
Så, mina vänner, håller man passionen vid liv och den inre OS-elden brinnande i evigheters evighet!
 
 
Annars då!
Nu jävlar så jobbar vi häcken av oss.
Joels chef har sparkat den värdelösa säljar-tjejen och nu börjar det åter finnas jobb.
Och så diskar han på min restaurant och har äntligen fått inblick i vilken psykopat chefen kan vara.
 
För min del så har det också blivit massa jobb.
Tyvärr så är det svårt att vara extraanställd utan att börja lägga sig i saker och störa sig på vissa ava de andra äggskallarna som går och drar benen efter sig på plats.
Försöker göra mitt bästa för att bry mig så lite som möjligt!
 
Nu i veckan har vi trakasserat våra stackars kroppar med ett gemensamt flyttjobb.
Vår landlord nuppar med en tjej som är advokat o ligger i skilsmässa, och nu skulle hon flytta sitt 5 sovrums-hus till en lika stor lägenhet.
Hon ville inte smutsa ner sina välmanikyrerade naglar på sånt skit som att packa och bära, så då hyrde hon in oss, samhällets absoluta bottenskikt till människor, för att utföra grovgörat.
Vi spenderade en heldag åt att packa in henned antika lövtunna kina-porslin och kristallglas, samt möbler, och jag lyckades snoka reda på hennes ålder genom att leta upp ett gammalt pass.
Det var ett uppdrag jag fick av landlorden, och den informationen sålde jag till honom för endast 10 dollar.
 
På torsdagen hyrde vi en jättelik lastbil och Joel körde som en gud, och vi bar möbler hela dagen, och gjorde oss osams med alla grannar i hela huset för att vi tog upp hissen och de lata jävlarna orkade in gå.
 
Nu väntar oss cirka 4 veckor av det här grisiga slitandet med massa jobb, sedan ska vi unna oss en välförtjänt semester!
 
Vi har kommit så pass långt att vi har bokat en biljett ut ur Australien, kom på den lilla detaljen att visumet går ut 2 januari och det vore bra synd att bli eskorterad ut ur landet som illegal flykting med en massiv bot i handen.
Så 30 december går flyget till Malaysia och Kuala lumpur, där vi bokat lyxhotell och ska fira nyår och vadman nu mer gör där.
Researchen inför den bokningen var som vanligt ganska limiterad, snabb kik på kartan: "Thailand är tacky, Bali blir man bombad, Filippinerna är bara massa orkan, Kuala lumpur, det låter bra, boka! Vänta, vilket land är det?"
Ungefär så.
 
Sen ska vi bara grisa oss tills vi kört ekonomin i botten, sedan ska vi ringa våra föräldrar så de kan köpa oss en flygbiljett hem, sedan ska vi flytta in hos dem, bli med barn, och ägna resten av livet åt att jobba deltid på Vivo i Finspång, och sikta på att bli sjukpensionärer vid åldern 33.
Ser fram emot det!
 
 
Nu är det dags att tända grillen, Joel kommer strax hem från sitt jobb med blodsockernivåerna nere i stortånaglarna.
 
Kram kram
 
 
 

Sjösjuka besökare och den indiska diskarpojken

Kategori: Allmänt

 
 
 
Hej!
 
Comeback på bloggen!
 
Vi är nyss hemkomna från en veckas semester från vardagens hårda slit.
Föräldrarna Carlsson landade i Brisbane förra lördagen, kompletta med vanilla-faces, jetlag och en redig förkylning på min mor. Så glad o träffa dem igen!!
Vi åkte direkt till Noosa som är en ort på Sunshine coast där vi hyrt en lägenhet.
Där spenderade vi tre sköna dagar med strandhäng o annat.
 
 
 
 
På onsdagen var det dags att åka tillbaks till Brisbane, något Joel firade med att tajma in sitt livs magsjuka.
Han lämnades ensam åt sitt öde i sängen i huset och jag gav mina föräldrar en snabb-tur i stan.
Väl tillbaks hittades Joel döende på toaletten, sjukare än jag nånsin sett honom.
En räddningsinsats inleddes och han kom med nöd och näppe på planet kl 06.00 nästa morgon.
 
Vi åkte till Airlie beach där vår båt avgick.
Det var en katamaran med 12 passagerare (medelålder kusin med Bockstens-mannen) och 2 besättning.
Vi spenderade 2 nätter och 3 dagar seglandes vid Whitsundays-öarna och delar av barriärrevet.
Det var roligt och vackert men vi drabbades av rätt så grov sjösjuka!
 
Kosten på båten lät lovande när man tittade i den påkostade broschyren.
Synd bara att det visade sig att den bestod av mikroskopiska matportioner en gång per dag, och i övrigt av kakor, chips, croissanter, och om man bad snällt ett äpple.
Joel som precis kommit på fötter efter sin magsjuka och kände sig lika utmärglad som en finsk pinne ville inget hellre än att mosa i sig högkvalitativ mat och återgå till livet.
Vi var hungriga och eländiga.Höjdpunkten var när vi blev avsläppta på Whitehaven beach, en av världens vackraste stränder, för en 4 timmars "fri-lek" session.
Med oss fick vi en väska med "mat". Öppnade den med febriga fingrar och hittade en påse chips och en påse salta kringlor. FUUCK!!
Väl tillbaks på fast mark flög vi hem till Brisbane och mina föräldrar till Sydney.
Vi åkte till huset och som de två kycklingar vi är låg vi i sängen och hallucinerade på randen till avgrunden.
Marken ville inte sluta gunga efter 3 långa dagar på sjön.
Fortfarande medtagna än idag!
 
För att inte distrahera de andra snorklarna med våra sexiga strandkroppar tvingades vi bära illaluktande våtdräkter i vattnet.
Eller så var det stinger-season och man var tvungen att skydda sig för dödliga maneter.
 
 
En vecka kvar med besök i Australien, imorgon kommer de hem från Sydney och ska spendera ett par dagar i närheten på Gold coast.
 
 
Vi har haft ett par veckor med lite ont om jobb.
Joels chef lyckades anställa ett australiensiskt får i form av ett obegåvad fruntimmer som skulle ta hand om företagets sälj.
Hon lyckades på mindre än en dag vända två fulltidstjänster till NOLL jobb.
Två veckor utan några bokningar och Joel satt hemma och hyperventilerade och stressade över uteblivna pengar.
Chefen var för snäll för att sparka ut henne utan ville ge idioten "en chans"..
Förhoppningsvis vänder det kommande veckan.
 
Jag hade fullspäckat schema men tyvärr går restaurangen så jävla dåligt så de försöker spara in på en sak: personal.
Tillexempel genom att när man kommer på morgonen, schemalagt både morgon och kväll, skicka hem en efter 2 h med kommentaren: du kan ta ledigt idag och imorgon, det kan vara skönt för dig!
Och sedan låta kocken jobba som servitris med resultat därefter.
 
Dock så har Joel fått sin karriärs absolut bästa erbjudande: att jobba som diskare på min restaurant.
Så igår var han där 2 timmar och fick en upplärning i diskandets ädla konst av den 11-åriga indiern som har jobbet nu, men tyvärr failade sitt engelskatest ioch därmed förlorade sitt visum och måste återvända till Calcutta och gifta sig med en helig ko.
 
Så nu är universums ordning återställd och på söndagar lämnar jag smutsiga tallrikar till den indiska lilla diskarpojken Joel. Skämt åsido, betydligt skönare jobb att softa runt med diskborsten än att springa runt på sina åderförkalkade ben i restaurangen och försöka upprätthålla ett vänligt leende ansikte medans en själ vittrar bort som ett fullkornsmjöl framför en hårfön.
 
 
Ni som ligger sömnlösa och undrar över våra framtidsplaner kan vi lugna er med detta: det finns ingen plan. Som vanligt.
Vi ska jobba häcken av oss (förhoppningsvis) i ett par veckor tills bankkontot känns tillräckligt fullt.
Sedan ska vi semestra någonstans (Australien? Nya zeeland? Åland?) för att sedan med tungt hjärta återvända ett år äldre med lite hängigare knäveck och några nya erfarenheter till det valiga livet i Sverige med allt vad det innebär (UUUÄÄÄÄÄÄÄHHHHHH)
 
Bjuder på några bilder från vårt besök i regnskogen och närkontakt med vattenfall:
 
 
BYE!
 
 
 
 

Faceplant på byggvaruhuset

Kategori: Allmänt



 
Hej där!
 
Nu har det varit tyst ett tag sedan det senaste och väldigt identitetskrisande inlägget.
Efter att ha blivit fullkomligt överrösta med kommentarer, telefonsamtal, mail, sms och flaskpost av oroade anhöriga är det nu dags att bryta tystnaden!!
(ingen hörde av sig, inte ens våra föräldrar, fail när ens personlighetet är så pass krävande att även ens eget blod klipper banden med en)
 
Men visst är det bättre nu!
Det var mörkt där ett tag när vi båda längtade efter social samvaro och vänner och familj!
Men vi har hittat på lite mer grejer sen sist, samt försökt se mellan fingrarna på husisarnas bristande hygien.
De är två sköna individer men vi ser dem sällan för vi alla jobbar olika tider.
Och de är verkligen inga partymänniskor, sen de flyttade in har de gått o lagt sig innan 21 varje kväll..
Vi välkomnade dem genom ett klassiskt svenskt bullbak.
Utan mandelmassa och pärlsocker och klassisk jäst så gjorde vi vårt bästa och fick till det till slut!
Bullarna fick tummen upp av fransmannen men de andra smakade inte (oroliga för kolestorolet kanske med tanke på att vi hade i 500 g smör)
 
 
 
Vi har också äntligen fått lite ledig tid ihop!
Då har vi ätit långa frukostar på balkongen, provtränat på olika gym, varit i stan, promenerat runt eller åkt till stranden.
Det är riktigt varm här nu och vår så det blommar och är mkt fint!
 
 
 
 
 
Vi har också jobbat häcken av oss, båda två över fulltid.
Och lyckats spara en hel del pengar vilket är bra.
Jag sliter på restaurangen vilket är mestadels roligt men också stressigt stundtals
Mest för att det går riktigt jävla dåligt för dem, gubben ur kniven mot strupen borde komma hit o styla om inredning o meny lite!
Och då det går dåligt blir ägarna lite grumpy o försöker snåla in på allt osv.
 
Joel har jobbat på med sin flyttning.
I veckan lyfte han en antik möbel som tydligen innehöll en koloni av skadedjur så nu har han utslag över hela kroppen..
Ett äldre par som han hjälpte flytta gillade honom så mycket att de ville anlita honom svart för att packa upp lådor o dona i deras nya lägenhet.
Han gjorde sitt livs misstag o tackade ja.
Gubben är svårt sjuk i parkinson och uppenbarligen sjukt uttråkad av att sitta hemma och äta mediciner.
Så han och Joel åkte till ett sgtort byggvaruhus typ Bauhaus för att köpa skruv.
Ett projekt som tog 6 timmar, och innehöll bland annat en vurpa av farbrorn med komplett faceplant inne på affären, Joel nästan i tårar, gubben hade glömt plånboken och Joel fick låna honom 3000spänn, och dagen avrundades med att gubben hostade och ulkade upp en gul avlång sak ur sitt inre som han sedan tuggade i sig igen och somnade i bilen...
 
 
Annars har vi försökt ta oss ut o socialisera lite!
Vi har hållt så hårt i våra surt förvärvade pengar, men när Brisbane festival hade sin finalkväll med fyrverkerier mm följde vi med husvärden och hans polare ut,.
Vi skulle äta middag på en restaurang och det skulle kosta 70 dollar person, något vi tyckte var dyrt men ändå gick med på.
Vi anlände till restaurangen 16.30 och mötte upp hans rika stekiga polare som sprutade in champange o annat findricka.
Nervösa för vår egen budget satt vi och smuttade på varsit glas med diskvatten typ.
Fyrverkerierna var coola med helikoptrar o grejer och vi hade treligt, men när notan kom splittade de rakt av och det slutade med att vi fick betala 320 dollar (nästan 2500 spänn) för mat och varsit glas dricka.
Kan säga att där fick vi båda en varsin hjärtattack och kvällen blev sig inte lik efter det, speciellt inte eftersom att alla andra var singlar och ville ut o lufta könsorganen på diverse nattklubbar och vi bara ville hem och gråta över vår förlorade ekomi.
Såhär snygga var vi iallafall:
 
 
Igår åkte vi till guldkusten och hade en underbar dag.
Vi promenerade i regnskogen, badade o solade.
En försmak på semestern som inträffar om två veckor när föräldrarna Carlsson anländer!
 

 
Nu ska jag vila ögonlocken en timme innan det är dags för jobb ikväll igen!
 
BYE!
 
 
 
 

Ett plötsligt skumparty gjorde ingen lycklig

Kategori: Allmänt

 
 
Hej.
 
Idag är en bitter dag!
Joel och jag lyckas hela tiden tajma så vi aldrig är lediga samtidigt.
Idag hade jag oturen att vara ledig i min ensamhet, det regnar ute och han har ända telefonen med sig till jobbet, men det spelar ingen roll för jag har ändå ingen att ringa förhär känner vi ingen och ni där hemma ligger och sover!
Ska man samtigt då försöka spara pengar så limiteras utbudet av aktiviteter något, tillexempel kan man inte ta in på spa och få kroppen skrubbad av guldpartiklar av en gammal rumansk tant med mustach, man kan heller inte sätta sig på en fin restaurang med pocketupplagan av Tolstojs "Krig och fred" och äta skaldjurstallrik och prova sig igenom hela vinlistan.
Istället sitter man hemma och äter ägg och gör av med noll kronor, tar en sväng till gymet och tränar ben på det extremt limiterade utbudet av utrustning, för att sedan gå hem och kolla på en dokumentär om dödsstraff i Kina.
Såna här dagar längtar jag hem!
Längtar efter att träffa människor man faktiskt tycker om!
Och när man umgåtts klart få gå hem till sitt egna hem!
Och få bo ENSAM med Joel och ha sina egna prylar, ett eget kök, och inte nån som inkräktar på ens personliga territorium!
 
Som ni kanske förstår har nya husisarna anlänt med buller o brak.
Intressant historia, han kom hit ensam från Frankrike där han bodde i en by med typ 200 personer.
Första dagen i Sydney möter han henne på tågstation, en nyligen frånskild advokad som bott i Australien hela sitt liv.
Tycke uppstår, och de flyttar ihop och nu bor de av nån underlig anledning här med oss.
Hon jobbar i stan, och han jobbar på en fiskrensningsfabrik där han skurit sig på en fiskfena och fått en aggressiv infektion i fingret och äter tung antibiotika.
Vilken soppa.
Från att ha varit ganska lugnt o fridfyllt bombarderades huset nu av flyttlådor, små brickor med blommotiv, foton på hundar, och det luktar rökelse var man än vänder sig.
Bästa incidenten inträffade igår.
Diskmaskinstabletterna hade tagit slut och vi hade glömt köpa nya.
Kommer hem från gymet och öppnar diskmaskinen för att ställa in en tallrik.
Då väller det ut skum, som i en dålig tecknad film.
I brist på tabletter hade de tömt i vanligt diskmedel, vilket resulterade i ett skumparty i bästa Ayia Napa-stil.
Här drogs slutsatsen att det inte direkt är Christer Fügelsangs gamla mattelärare som flyttat in.
Så nu är det dessutom handdiskning för hela slanten som gäller.
 
Detta plötsliga omslag blev för mycket för oss båda och lusten att umgås är som bortblåst!
Då blir man arg på sig själv att man inte tycker det är fett roligt att umgås i grupp, varför man inte tar tillvara på detta UNIKA tillfälle, varför man blir irriterad på att kliva i andras stjärthårstrån på golvet och när andra inte tar bort sina fartränder i toan, varför man blir trött av att höra bräkig australiensk accent när man ska sova.
Borde man inte uppskatta det, laga mat tillsamman, ha givande utbyten av livserfarenhet med människor från andra länder, lära sig nya saker och utvecklas som individ?
Skrikskratta synkroniserat med bakåtkastade huvuden åt de lustigheter som kan inträffa när olika kulturer möts!
BAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS.
 
Skit samma vi kan alltid bo i bilen om det krisar ihop sig totalt.
 
I helgen så var det kort om folk på Joels jobb och han rekryterade den bästa person han vet: MIG.
Jag fick vara på lagret och hamra i lådor, jag fick provköra truck, jag fick åka lastbil och bära möbler.
Det var riktigt kul o bra betalt för att spendera så mycket tid i en bil.
Här kommer en bild från dagen:
 

Igår eftermiddag fick vi lite tid tillsammans och hängde vid vattnet och drack cider och kollade på folk som försökte kite-surfa med varierande resultat..
 
 
 
Det var allt, hoppas jag kunnat förhöja er livsglädje lite grann, CARPE DIEM!!!
 
 
 
 
 

Lastbilschauffören och det tigande skyddsombudet

Kategori: Allmänt

 
Hallo!
 
Här kommer en uppdatering från det förlorade landet vid regnbågens slut (?)
Ja, det var ett tag sen.
Igen.
Men anledningen till att vi inte skrivit är att vi inte har några bilder att visa o då är det inte lika kul!
Så ni får skylla er själva om ni drabbas av tristess när ni läser detta utan några sensuellt laddade bilder på oss när vi slowmotion-springer i vattenbrynet i solnedgången.
 
Den lilla incidenten med bilen tog ju en hel del kraft om man ska använda positiva och underdriva termer.
Sanningen är att hela förra veckan ägnades åt att ömsom hyperventilera, skrikgråta, andas i en påse, få ilskeutbrott, och överväga den enkla utvägen döden. Så var iallafall mitt känsloliv.
Filbunken Joel nöjde sig som vanligt med några tunga suckar och en allt djupare rynka mellan ögonen (ja det får faktiskt plats en rynka där även om det är jävligt tajt)
I slutändan löste det sig, på bekostnad av cirka 6000 svenska kronor och nästan hela förståndet.
Så nu har bilen nya skinande Queensland registrerings nummerplåtar och åker lagligt på vägarna igen.
 
Joel har satt sig i skolbänken igen och tagit lastbilskörkort.
Synd att säga att australiensarna är bra bilförare, och varför så är fallet fick vi snabbt bekräftat för oss när vi besökte transportmyndigheten för att skriva provet.
10 frågor på ett pappersformulär som liknar de formulär man hade när man var liten ocg gick typ skogsmulles tipspromenad, och när man skulle rätta så lade man ett annat papper över där det var utklippta hål för rätt svar, 1 X eller 2.
Samma frågor till alla, och alla frågor fanns på internet. Lätt som en plätt.
Två körlektioner hade han ihop med en minst sagt karismatisk körlärare.
En 60-årig tysk som i sin ungdoms glasdagar var världsmästare i bodybuilding.
Första frågan han ställde till Joel var om han brukade ta anabola steroider.
När Joel frågade om han gjort det under sin kommentar var svaret självklart: "Självklart, mängder av det!"
Hans fru var också bodybuilder och hans manager, och de hade bott i Spanien och drivit ett gym men tyvärr hade frugan kolat vippen på grund av att hon tagit för mycket anabola.
Intressant historia!
Mellan berättandet lyckades han iallafall lära ut något för igår hade den blonde vikingen sin uppkörning som gick felfritt och just nu är han iväg och jobbar och kör stor lastbil alldeles själv.
 
För min del har jag varit fullt upptagen med mitt nya jobb, det har blivit nästan heltid senaste veckorna.
Den lilla faktorn som gör att resten av mitt så kallade liv fått läggas på hyllan är att arbetstiderna kan vara som igår t.ex: 06.30-14.00, sedan hem och typ bajsa, duscha och äta något, och sedan tillbaks för att jobba 17-21.
Med andra ord går hela dagen utan att man får nåt annat gjort.
Men kul såklart att de ger mig många timmar.
Jag jobbar ihop med en annan tjej som varit där cirka 2 månader, men henne behandlar de som skit och utöver fullskalig härskarteknik på.
Tillexempel genom att inte hälsa när hon kommer, eller skälla ut henne och skrika på henne tills hon gråter INFÖR MIG vilket försätter mig i en lätt obekväm situation.
Skyddsombudet inom mig vill bara sätta ner foten och kräva att de ger henne konstruktiv kritik och en ärlig chans istället för att skrämma henne till vettet så att hon gör ännu mer fel.
Samtidigt är jag ny på stället och mig behandlar de som den kung jag är och jag vill verkligen inte stöta mig då hela min ekonomi ligger i deras händer.
Men igår sade hon upp sig vilket är trist då vi kom bra överens men jag kommer få mer pengar.
 
Imorgon flyttar de nya husgästerna in. Yogainstruktörs-vegetarianen och fransmannen som är ytters begränsad inom engelska språket och jobbar 12h om dagen på en fiskrensningsfabrik.
 
Så livet är bra, vi jobbar sakta men säkert mot att fylla upp vårt sparkonto som så hastigt tömdes, men så mycket annat hinns inte mer.
 
En mycket positiv nyhet är att det verkar som om två högt älskade individer som delar mitt DNA och vars kärleksstund för 26 år sedan resulterade i min enastående uppenbarelse kommer och hälsar på oss inom kort! Ska bli roligt att visa dem vårt hem de senaste 9 månaderna!
 
Nån annan där hemma som känner att de har 20 lax som ligger och skräpar i madrassöverdraget, boka ett flyg illa kvickt så ska vi ta hand om er och visa er allt vi kan om denna världsdel!
 
Nu ska jag tillbaks till jobbet och Joel ska rymma till gymet innan husvärden kommer hem för han tycker att han är så jävla jobbig ;)
 
 
Kastar in en random bild på jobbet i ostmacks-fabriken, min karriärs absoluta höjdpunkt!